De tre stora

Det var tre stora riken. Ett i underjorden, ett i skogen och ett vid havet.

Skogsfolket och folket vid havet har krigat om marker nu i över 20 år. Dom i underjorden var trötta på kriget för det förstörde markerna. Så dom tog prinsen från skog folket. Han var en ung man lång och stilig. Och dom tog prinsessan från riket vid havet. Hon var en mycket vacker kvinna.

De båda kungarna fick ett brev där stod att vi har din förstfödde. Vi kommer skicka en av våra bästa krigare för att leda er till oss. Om ni motarbetar oss, så kommer vi mata draken från underjorden med er förstfödde. Först trodde skogsriket att det var trick från riket från havet. Och likadant på andra hållet. Kungen från skogsfolket reste till riket vid havet. De båda kungarna kände sig bättre om ingen annan än dom var på mötet. Så ingen vet vad som blev sagt utom de båda, för de båda hade krigat mot varandra i över 20 år. De kom överens om att de skulle ha vapen vila.

Folk i Riket borta vid havet gick till sina små byar och frågade, om folk visste var underjorden låg. Folk visste inte eller ville inte säga var det låg. Kungen vid havet blev desperat. Det gick dagar och ingen visste var det låg. Så han bestämde sig att ge ut 10000 guld till den som visste var det låg. Folk började då berätta vad dom hade hört. Men kungen var en klok man. Så han såg att ingen kunde veta var det låg. Det kom en tjock kort man som sa att han skulle visa vägen till underjordiska riket. Kungen sa: "Bevisa det". Den lilla knubbiga mannen tog fram en järnbit som lyste blå. Alla i hallen blev helt tysta. Kungen blev helt rasande. - Du vet att magi är döds straff här,sa kungen till den korte knubbiga mannen. Han svarade:" Det är ingen magi. Det är en kemisk blandning av olika metaller". Kungen sa: "Ge hit den så kan jag se om det räknas som magi eller kemi". Kungen tittade på den. Han kunde knappt lyfta den. Han var ingen stark man. Hade aldrig varit det. Men istället för muskler så fick han smarthet och talets gåva. Kungen bestämde sig för att det var ingen magi för den hade ränder av dom olika metallerna.

Den lilla knubbiga mannen sa:" Var kan man få prata med kungen i enrum". Kungen sa: "Här kan vi prata". Sen klappa han med händer och sa: "Ut med er alla"! Alla gick ut utom två vakter med pil och båge. Halvt spända. Den lilla knubbiga mannen förstod att han ville ha kvar dem här. Så han frågade inte. Jo, så pratade han om det underjordiska riket. Kungen nickade och frågade om han var mycket intresserad av det. Han och den knubbiga mannen kom mycket bra överens.

Borta vid skogsriket så fråga dom träden och himlen om råd vad de kunde göra. Var hittar vi vår prins? Skogen svarade:" Svar kommer in hit. Vägvisare kommer snart". En halv timme senare kom en liten knubbig tjej. Hon kom med vakter med tre stora vassa uddar mot ryggen. Vakterna skicka hon genom hela slottshallen. Kungen frågade: "Är du vägvisaren"? Den knubbiga tjejen sa: "Om du menar till underjordiska riket, ja det är jag". Med en mycket sur och vrång röst. - Bra, då vill jag att du kommer med här så ska jag visa var du ska sova. Sen kommer en av mitt folk och säger till när maten är klar, sa han med en trevlig röst. Skillnaden mellan fint folk och slav är att fint folk får bättre mat och finare kläder. Hon blev genast mycket glad och inte misstänksam. Han visade rummet och öppnade dörren till henne med ett snällt uttryck.Hon log snällt tillbaka. Han stängde dörren efter henne och gick. Skogskungen sa till sitt folk att hon får inte gå ut förrän hon ska äta.

I riket vid havet när alla sov utom några vakter, så tog den knubbiga lilla mannen fram en liten rund sak. I den saken kom det fram en ett ansikte. "Har allt gått bra"? sa mannen till den saken. "Ja, min mästare men jag kan inte prata så länge för magi är förbjudet här. Har inte lust att dö än. Vill hinna ha barn först". svarade den knubbiga mannen. Mästaren nickade och sa: " Då får vi prata så lite som möjligt". Den runda saken slutade lysa och ansiktet försvann.

Några dagar tidigare

I en ljus säng med en massa fina silkeskuddar vaknade en mycket vacker kvinna. Hon såg att det inte var hemma. Hon fick lite panik. Hon började titta sig om kring och såg en man vid andra sidan av rummet. Hon gick fram till honom med en mycket vass kniv. Hon sparkade lätt på honom. Han vände sig om och sa : "Låt mig sova vi ska inte till solträdet förrän om några timmar". Sen tittade han på henne. - Vem är du? sa han. -Vad gör du här? Var är jag? Vad vill du mig? Han drog sin långa böjda kniv som var blå och mycket vacker. Hon tog några steg bak medan hon hämtade mod. En vägg åkte snabbt ner. Det kom några korta män in med tjocka rustningar. -Släpp knivarna nu! Båda släppte sina knivar. - Bra, då vill vi att ni sitter ner. Båda två satte sig. Sedan sa en av männen: " Mitt namn är Odrikt. Jag är överbefäl på detta område. Jag är här för att se till att ni kommer överens. Så var vänliga att hälsa på varandra. Du börjar att buga för henne". Mannen sa : "Jag är en kronprins, jag bugar inte för någon".

Odrikt blev sur. Det tog mindre än en sekund så flög prinsen ner på golvet. - Visa respekt för andra! De andra vakterna stod stilla och var kvar i sin givakt.Prinsen reste sig, bugade för henne och sa: "Jag är kronprins Elf från skogsriket". Odrikt sa: "Vad bra. Nu är det din tur. Du är kvinna så du behöver bara säga vänligt vem du är". Hon sa: Jag är Anna kronprinsessa över riket vid havet". - Bra, sa Odrikt. Du får tillbaka din kniv för du visade honom ett bra exempel.

"Vi har två viktiga regler. Lyssna noga båda två. Kvinnan bestämmer här om allt, men efter som ni båda inte är härifrån så gör vi ett lite undan tag. Du inte kan bestämma över mig eller några av mina vakter och soldater. Sen förstår dom inte er. Men den där och han pekade på Elf. Honom kan du bossa runt mycket, men om du dödar honom så kommer vi att straffa dig med att vi ger dig till draken. Vad den gör med dig får du se. Tro inte den kommer vara glad att se dig. För ert krig har dödat många av dess vänner. Nästan alla drakar är döda".

Elf tittade ner på marken och sa: " Är det någonting mer du vill, överste Odrikt"? Odrikt titta på honom och sa:" Nej, jag kommer inte på mer. Ni kan umgås och lära känna varandra lite. I morgon kommer jag hit, så ska vi jaga en hipporåtta". Odrikt vände sig om mot öppningen och innan dom hann fråga vad det var för någonting. så stängdes öppningen. Elf sa: "Vet du vad en hipporåtta är för någonting?" Anna svarade med en vänlig röst:" Jag har ingen aning att det fanns någonting som heter hipporåtta. Den låter farlig." Dom började prata om allt möjligt. Helt plötsligt blev det lite mörkare i rummet. Båda la sig i var sin del av rummet . Anna hade svårt att sova. Hon hade kniven nära sig. Elf kunde inte sova så bra heller. Han låg och tänkte på den där hipporåttan dom skulle döda. Till slut somnade han.

Elf drömde om den. Dom gick till en stor grotta. Odrikt gick in i grottan, kastade in en fackla och slängde fram Elf. I ljuset av elden från facklan såg man ett monster, som såg ut som en stor björn med stora vassa huggtänder och en lång stor svans. Den sprang mot honom, tog tag i honom med dom stora hugg tänderna så blodet spruta över allt. Alla stod och skrattade medan den slängde runt med honom. Till slut släppte den honom. Han låg där på marken och Odrikt tog sin stora yxa och svingade den mot hans hals. Elf vaknade av ett skrik.

Anna vaknade och sprang mot honom. Hon tänkte kolla hur det var med honom. Väggen öppna sig och vakter rusa in och sära på dom båda. Odrikt kom några minuter senare. "Vad har hänt här"? sa han rasande. Elf svarade: "Jag hade bara en mardröm om den där hipporåttan". Odrikt skrattade och sa:" Mini hipporåttor. Du behöver inte vara rädd. En hipporåtta ser ut som en naken hare och är inte större än en liten hund. Den äter bara stenkol och kristaller. Sov nu"! Alla vakter skrattade och gick ut där ifrån. Anna och Elf gick och la sig.

Senare på dagen kom Odrikt in och sa: "Ja, nu ska vi döda den onda hipporåttan". Han sparkade nätt på Elf. Elf reste sig upp. och sa till Odrikt: "du kan försöka vara lite trevligare". Odrikt blev förvånd och sa: "Det hade jag inte förväntat mig av dig. Anna sa: " Kan ni vara vänliga att vända er om så jag kan byta om. Dom vände sig om. - Tack, sa Anna.

När dom gick ut så såg dom bara korta människor. Alla var korta. Fina mönster på väggarna och rinnande lava i rännor som värmde upp stället. När dom kom in till centrum, så såg dom ett jättestort slott. På sidorna rann det lava från taket av grottan. Både Anna och Elf stannade upp och tittade. " Wow, vad är detta för ställe,". sa dom båda i munnen på varandra. Detta är Embrullt. Där bor vår kung Ismarr. Det kom fram en liten flicka till Anna. Flickan sa: " billar hi kansar kombi". Odrikt översatte .   –  - Hej, jag undrar varför är du så lång?   –  - Hej, jag är från där uppe, därför är jag så lång.   –  - Vad heter du? Odirkt översatte till henne.   –  ; Flickan svarade: "Jo, jag heter Likasi.   –  -Är det fint där? Anna svarade: " Jo, det är jätte fint. Jag bor vid havet". Likasi sa: " Jag har alltid velat se havet, har läst om det. Det ska vara jätte fint har min mamma sagt". Det kom en äldre dam fram. Hon sa frelot. och tog Likasi i handen och gick.

Odrikt sa: "Ja, nu får vi gå vidare. Vi ska till den äldre delen av grottan. När dom kom fram till den äldre delen. så var där inga människor. Det var helt tomt och det såg helt öde ut. Vi måste till kristall delen. Dom gick till kristall delen Det såg helt magiskt ut och det var alla möjliga färger på väggar och tak. Dom bara stirra på det. Odrikt sa: "Vi har en här"! Han tog en liten kniv och kastade den mot den lilla hipporåttan. Det var en fullträff. Den dog innan den han nudda marken.

Elf såg en. Han tog en sten och kastade på den. Han träffade den men den dog inte. Den blev arg och börja jaga honom. Elf blev rädd och började backa. Sen tog Anna sin kniv och hoppa på dess rygg. Hon satte kniven mot dess hals och skar ett mycket djupt snitt i halsen. Elf såg dess ryggrad. Han höll på att spy. Dom bar hem dom. Odrikt sa att han kunde få en matpersonal att fixa till deras byte. Anna tackade och gav dem till honom. - Innan du går finns det en möjlighet att man kan få nya kläder? frågade Elf med en försiktig röst. Odrikt nickade och sa: "Ska se vad man kan fixa. Kan bli svårt att hitta i era storlekar".

I skogs riket. samma dag.

Dörren låstes upp och det kom in en vacker kvinna med en vit klänning och sa med nervös röst: "Er mat är färdig. Ni bör följa med omgående". Den knubbiga kvinnan sa: " Vad händer om jag inte följer med"? - "Inget, vi låser in dig här så blir du utan mat, svarade hon, men kungen kommer att bli arg och jag kommer att få straff". Hon gick ut. Kvinnan i vitt stoppade henne. - Du kan inte gå så där, sa hon med en vänlig röst. Hon tog fram en mycket vacker klänning med ljusblå bakgrund och lila trädliknade mönster. Allt var i silke av hög kvalitet. Hon tog av sig sin rustning. En hög duns kom det när rustningen nuddade golvet. Hon i vitt sa: "Jag kan ta den så hänger jag in den till dig". - Visst, sa den knubbiga kvinnan. Hon i vitt försökte lyfta den. Hon blev helt röd i ansikte. Hon bar den ända till garderoben och vek den så fint hon kunde, för hon orkade inte lyfta upp den och hänga upp den.- Vänta så hjälper jag dig. sa den knubbiga kvinnan. Hon tog rustningen och lyfte den som ingenting. När kvinnan i vitt såg det, så stirrade hon i några sekunder, tills hon fick ur sig: "Vad fin du är"! - Tack, svara den knubbiga kvinnan med en fin tjejröst. Dom både pratade och skrattade när dom gick mot matsalen.

När dom kom fram så satt alla där utom kungen. "Här ska du sitta", sa kvinnan i vitt. Det var dom största stolarna kring ett runt bord. "Du sitter bredvid drottningen", sa hon. "Var ska du sitta?" frågade den knubbiga kvinnan. - Jag är bara en slav. svarade hon, jag äter där hemma. - Vad heter du? frågade den knubbiga kvinnan. - Jag heter Lamin, svarade hon. Den knubbiga kvinnan sa :"Mitt namn är Emma. Jag kommer ta med dig till underjorden för jag behöver en med hjälpare". Lamin blev glad. och sa tack.

Det kom en massa folk i fina silkes kläder och satte sig men kungen syntes inte till. När alla hade satt sig ner så öppnades dörren och då kom kungen i guldkläder. Han såg mycket vacker ut. Det var många fina mönster av fåglar och träd. Det såg ut som allt var gjort av guld silver silke och koppar. Sen kom hans fina folk in med maten. Det såg mycket gott ut. Dom la allting på bordet. Emma sa till kungen: "Du vet Lamin". Kungen svarade:" Ja, vad är det med henne?" - Jo, det är så att jag vill ha henne med mig. "Okej, varför det? frågade han med en neutral röst. - Jo, hon verka vara bra på vapen och hon är trevlig. Kungen skrattade och sa : "Ja,jag har tillräckligt med folk. så du kan få henne. Men bara henne, om ni kan hålla det hemligt". - Bra, då vill jag du skriver under här. Hon tog fram ett papper, som hon hade gömt undan när hon hängde upp sin rustning. Kungen tog fram en penna och skrev under. På papperet stod det att hon var inte ansvarig för någons död och att folk skulle följa hennes order och att hon skulle få allt som hon tyckte var lämpligt under resans gång. Sedan kom Dom in med vin och annat gott. Kungen drack inte så mycket. Men Emma drack jätte mycket och hon blev inte ett dugg berusad. Men kungen och hans andra gäster blev smått berusade av vinet. Nästa dag så skulle dom åka till under jorden.

Borta hos riket vid havet gick den knubbiga mannen till kungen. Han sa att han vill ha kungen med sig på resan till underjorden för att hans ledare ville prata med honom. - Sen vill jag du skriver under detta. Så tog han fram ett papper. där det stod exakt som det andra. Kungen läste och skrev på. - Då åker vi om några timmar, sa han. När den korta knubbige mannen packat färdigt, så gick dom och kom till ett fält det var mycket fina grödor. Kungen var stolt. -Tack vare vår fina gödning, sa han. Senare kom dom till en by där vartannat barn var utvecklingsstörd eller saknade arm eller ben. Kungen var nu mindre stolt. - Hur kan detta komma sig? undrade han. Den knubbiga mannan sa: "Det är er gödning som har gjort detta. Den åker ner i grundvattnet och förgiftar dom som är gravida och männens sperma". Kungen var tyst. Dom red vidare och kom till ett skogsbryn där dom slog läger.

Emma och Lamin mötes utanför det stora trädet. Det var ett jättestort träd, större än ett stort slott. Efter några minuter kom kungen och hans män. Kungen sa att han skulle säga hej då. Han vände ryggen till och gick tillbaka. Emma sa: "Vart ska du"? Kungen vände sig om och sa: "Jag har arbete att göra så du får ursäkta mig". Emma sa: " Nej, du följer med oss. Min ledare vill prata med dig".

Arthur Marklen

Copyright © 2013 Arthur Marklen

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.