En gång älskade vi varann






Där kom hon! Kring henne svepte vinden och inom henne steg minnena från en annan sommar på Alvaret.

   –Just här var det, sa han.

   –Ja, just här. Därborta brukade vi sitta, svarade hon.

   –Vi var kära, sa han.

   –Vi satt här och såg ut över havet, svarade hon.

   –Och åt andra hållet låg ruinen, tillade han.

   –Jag har aldrig tyckt om ruiner, invände hon.

   –Det sa du inte då.

   –Nej, det är klart...

   –Varför är det klart?

   –Jag älskade dig. Och du ville höra mig säga det.

   –Ja, det ville jag. Du talar i förfluten tid...

   –Naturligtvis. Vi bestämde ju att allt skulle vara slut, att vi inte älskade varandra längre, sa hon och blickade långt ut över havet.

   –Vi sätter oss, föreslog han. Minns du den där bänken? Den är murken nu, men jag tror att den håller.

   –Det ska bli skönt att sitta. Jag har gått ganska långt.

   –Jag trodde att du hade din bil här nedanför.

   –Nej, jag körde inte hit. Inte till ett hemligt möte...

   –Så dramatiskt det låter.

   –Är det inte det då?

   –Driver du med mig, Annika?

   –Nej, svarade hon och hennes röst var mycket mjuk. Driver med dig gör jag inte. Du är dig inte lik.

   –Är du det?

   –Du har nog rätt. Det är jag som förändrats. Och det är kanske inte så underligt. Jag var så ung då... bara nitton år...

   –När du säger det så där låter det så... så bittert...

   –Gör det? Det var inte meningen!

   –Det fanns ingen annan utväg för oss. Han blev plötsligt mycket ivrig. Du minns väl att lilla Maria...

   –Jag minns allt. Som om det var i går. Du kände att du måste vända tillbaka till din familj. Naturligtvis. Det var ju det enda rätta. Vinden hade stillnat helt och tystnaden stod mjuk omkring dem.

   –Annika... började han liksom sökande.

Hon log när hon sa:    –Ibland undrar jag om du verkligen brydde dig om mig.

   –Det vet du att jag gjorde. Det hördes på hans röst att han var sårad. Men du... hur länge dröjde det innan du tröstade dig? Ett halvår?

   –Exakt fem och en halv månad, upplyste hon honom och böjde sig ner mot en tuss ärenpris som blommade vid hennes fötter.

   –Och du har inte ångrat dig?

   –Vad skulle jag ha ångrat? Det var ju inte jag som bröt? Du måste komma ihåg att det var du som gick, fortsatte hon i lätt ton.

   –Du missförstår mig med flit, tror jag. Jag tänkte på ditt äktenskap. Blev det bra?

   –Ja, sa hon.

   –Du svarar så konstigt.

Små missnöjesrynkor visade sig kring hans mörka ögon.

   –Och ditt äktenskap, Kristoffer. Har det blivit... bättre?

   –Det var inte särskilt finkänsligt av dig att ställa den frågan. Det är klart att jag gör mitt bästa.

   –Kanske också din fru gör det?

Hon plockade en gul blomma och lyfte den mot sitt ansikte.

   –Det där var inte snällt av dig.

   –Kanske inte.

   –Du är dig så olik. Du är inte min Annika längre.

Nej, hur skulle jag kunna vara det, tänkte hon. Och sen blev ingenting sagt på en lång stund. Det var hon som bröt tystnaden.

   –Om en halvtimme måste jag vara tillbaka. Hon hade kastat en blick på klockan.

   –Det var roligt att se dig. Särskilt roligt att vi kunde ses just här. Känner du hur vinden doftar... Hur ren den är? Jag brukar ta en promenad hit upp då och då och tänka på dig, sa han och lutade sig fram mot henne. Vi är ju alltid här om somrarna.

   –Det är första året jag är här med min familj. Vi har tre barn. Vi bor på Storegården.

Hon sa det enkelt konstaterande och låtsades inte om hans lilla försök till förtrolighet.

   –Jaså. Det är ett dyrt ställe. Men du behöver förstås inte tänka på slantarna som jag.

   –Jag har det bra. Det sa jag ju.

   –Kvinnor är svaga för civilekonomer. De blir ofta direktörer. Vad har din man för titel nu?

   –Direktör. Men du har ingen anledning att vara ironisk.

   –Förlåt. Själv dras jag fortfarande med skulder.

   –Skulle du hellre velat att jag var fattig? Att jag haft det slitsamt och blivit bitter?

   –Nej, absolut inte.

Hon såg att han skämdes.

   –Här var det alltid gott om blåeld förr, sa hon. Varför finns det inte det nu?

   –Det finns lite längre bort. Om din direktör kan vänta på dig lite till ska jag visa dig.

De reste sig och gick sida vid sida över den mjuka mossmarken. Hennes kjol strök smeksamt mot entuvornas lurviga trollbuskar. Ett litet föl närmade sig försiktigt men lekfullt.

Hon stannade plötsligt för att ta in alltsammans; doften, färgerna, havet, känslan av frihet och rymd men ändå en avgränsad värld där hon en gång varit mycket lycklig.

Det var som om hon inte förrän nu såg allting klart.

Mannen vid hennes sida stannade också och iakttog henne tills hon vände på huvudet och mötte hans blick som nu hade en öm glans.

   –Du är söt, Annika, sa han lågt. Saknar din man dig nu?

   –Han vet att jag kommer. Han är aldrig orolig.

   –Du är förstås en god hustru.

   –Varför skulle jag inte vara det?

   –Jag trodde inte att du var en sådan som brydde sig om pengar och ett behagligt liv, sa han häftigt.

   –Vi började mycket enkelt, svarade hon allvarligt och såg honom lugnt i ögonen.

Min man hade tur. Och ja, man växer lätt in i det goda livet.

   –Du menar att du skulle varit lycklig även om ni inte blivit rika?

   –Naturligtvis. Vi var lyckliga från början.

   –Och jag som trodde...

   –Att jag gifte mig för att hämnas... eller för att få det bra... av beräkning. Var det vad du trodde?

   –Med det vill du alltså få sagt att du älskade honom när du gifte dig?

Hon nickade och då vände han bort huvudet.

Efter en lång tystnad räckte hon honom handen till ett hastigt avsked. De stod vända mot väster med havet och himlen nära. Hon var redan långt borta från honom, hon såg honom inte längre. Hon såg in mot sin egen värld. Ljudet av hennes steg när hon lämnade honom var som en viskning från havet. Han såg hennes ljusa kjol mot lysande blåeld.

Han gick långsamt ner till sin cykel som stod lutad mot en sten. Sen trampade han utför den knaggliga stigen mot deras hyrda sommarhus nere vid stranden.

På trappan satt Bodil, hans hustru, lite tung i kroppen men med håret som en krona uppe på huvudet. Det var något mycket tryggt över henne. Nu vinkade hon.

   –Maria är så lustig, sa hon när han kom fram till henne. Hon blir nog författare. Hon fantiserar ihop de mest otroliga historier.

   –Vid nio års ålder? Vad menar du med historier förresten?

   –Hon var uppe på klinten och lekte nu i eftermiddag och då såg hon dig och en främmande kvinna, sa hon. Ni stod och såg ut över havet. Som om ni väntade på ett skepp, tyckte hon.

När hon talat färdigt tog hon upp sin stickning. På så sätt hoppades hon kunna dölja att hon var upprörd.

Just då kom Maria springande och stack sin arm under pappas.

   –Det var direktör Solfors fru jag var tillsammans med, sa han och slog sig till synes oberörd ner på en trädgårdsstol. Jag har stött ihop med henne några gånger då jag varit ute och promenerat. Tja, så har vi pratat lite med varann och så. Märkvärdigare är det inte.

   –Direktör Solfors... Det låter förmöget, sa hon utan att titta upp från sin stickning.

   –Just det. Mycket pengar och stor kärlek. Påstås det. Men jag undrar om det verkligen förekommer, sa han torrt. Att man får både och, menar jag.

   –Det är klart att det förekommer, sa hon.

Och hon var så lättad att hon upprepade det:    –Det är klart att det förekommer. Det måste du väl förstå...

Det var som om hon ville pränta i honom detta. Som om det var mycket viktigt.

Och det var det ju. För dem alla.


Jan-Erik Johansson


Copyright © Jan-Erik Johansson 2014 -


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:







SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.