Mysteriet med vattenskadan

Samtalsämnet på jobbet den här fredagseftermiddagen hade varit det stora tågrånet på fyrtiotalet. Det där rånet då banditerna kom över en mängd guldtackor. Fortfarande var rånet ouppklarat och utan minsta spår i rätt riktning. Såvitt man visste, var utredningen nedlagd sedan många decennier. Anledningen till detta delikata samtalsämne var att Kent Olesen hade sagt, att nu när han skulle permitteras, fick han väl ge sig ut och råna någon bank för att klara sin ekonomi. Där hakade några andra arbetskamrater på och diskussionen gick vidare.

Det var tre karlar som skulle permitteras vid det här tillfället. Gunnar Eliasson var äldst och så var det Mats Holmström som var jämngammal med Kent Olesen. Alltså i fyrtioårsåldern. Gunnar som gick med avgångsvederlag, var nöjd med att överlämna sin plats till yngre förmågor. Han hade gjort sitt, ansåg han.

   –För min del säger jag, att jag har fått nog av att passa tider och krusa för överordnade. Det ska bli ljuvligt att få bli sin egen. Att själv få bestämma när man ska börja dagen. Och få gå hem när man känner för det. Framför allt att få utföra sitt jobb på det sätt som man själv anser vara bästa sättet. Det är nog något som jag har längtat efter länge, sa Gunnar och drog av sig overallen för att gå in i den varma bastun.

Mats som höll på att byta skor vid sitt omklädningsskåp, tyckte att för Kents del var det inte så besvärligt att bli utan jobb. Han som hade en snickarutbildning i botten, menade han och slängde in sin keps på skåpets hylla så den for in utom synhåll.

   –Jo, men tänk dig, det är så lagom underbart, att klänga på halkiga byggnadsställningar på ett bygge när det är så kallt så man nästan förfryser sig. Eller när det regnar och blåser småspik. Då finns det bättre jobb. Det vågar jag påstå. Jobb som inte sliter så hårt på kroppen, invände Kent.

   –Jo, du har nog rätt i det, men du kan kanske få lite mer privata jobb, som till exempel renoveringar, fortsatte Mats. Du sitter inte i sjön som vad en annan gör, som inte har någon annan utbildning att falla tillbaka på. Och jag som har både fru och ungar. Jo, du nu kommer vindarna att blåsa hårt och snålt innan man får tag på något annat kneg.

Då bröt Gunnar in i samtalet och uttalade sig om ett renoveringsprojekt som han hade hört talas om. Visserligen var det långt uppe i Gästrikland. Han själv hade varit erbjuden att renovera ett hus där, nu när han skulle friställas, men han hade tackat nej, när han blev klar över arbetets omfattning.

   –Kanske den renoveringen skulle vara något för dig, Kent? Du som är ung och oförvägen, och som framför allt inte har någon familj att ta hänsyn till, föreslog han. Du kan få namnet på den som äger kåken, jag har adressen hemma.

   –Okey! Vill du vara hygglig och maila över den till mig, så kan jag åtminstone ta mig en titt på objektet, svarade Kent.

   –Okey, det kan jag göra.

Kent som inte hade någon familj, skulle friställas först av de här tre karlarna. Han kunde få gå omgående, om det var så att han hade något annat på gång hade chefen sagt och bett honom tänka över saken och höra av sig.

---

När Kent drog igång sin dator några dagar senare, hade han ett mail från Gunnar. Han hade sänt både telefonnummer och adress till husägaren där uppe i Gästrikland. Även adressen till renoveringsobjektet fanns med. Kent ämnade ringa till den ansvarige, och höra efter om han kunde få börja renoveringen så snart han gjort sista dagen på sin arbetsplats.

Genom Gunnar fick Kent veta att den som ägde huset som skulle renoveras var en kille som sysslade med både uthyrningar och försäljningar av hus. Han köpte upp billiga hus, renoverade om det behövdes, och hyrde ut till höga priser eller sålde dem med hygglig vinst. Så där nära östkusten var husen ganska eftertraktade även om de låg långt norr ut. Kent själv skulle ha god lust att köpa sig ett renoveringsobjekt och bosätta sig på landet. Det måste vara bättre att bo mitt i naturen, istället för att sitta inklämd i ett hyresgetto som vad han gjorde nu, resonerade han. Att komma bort från avgaser och stadsbuller skulle vara skönt. Han hade haft det snärjigt och på många vis motigt en längre tid. Kent var i stort behov av att koppla av och ta igen sig och göra något helt annat ett tag.

Det hade börjat för ett två år sedan, när Sonja bröt förlovningen, för att hon snubblat över en ny mansgestalt. Sedan dog föräldrarna i en olycka. Syskon hade han inga, så han kände sig ganska ensam och nu miste han jobbet, vad skulle han leva av då, om han tackade nej till det här renoveringsobjektet?

   –Jag kan tacka min skapare för att jag har så bussiga arbetskamrater. Annars hade jag inte ens haft ett jobb nu, men nu kanske jag har hittat både jobb och en ny bostad … OM utifall jag köper kåken. Men jag ska givetvis ta mig en rejäl till på den först, så jag inte köper grisen i säcken, sa han för sig själv.

---

Så kom då den här dagen när firman lät gubbarna göra sin sista dag på firman. Det var inte någon speciellt skojig dag, för det ryktades om att ännu fler skulle bli tvungna att gå innan årets slut. Nu var Kent arbetslös. Lika fri som fågeln och skulle titta på det där renoveringsobjektet i Gästrikland. På sätt och vis var det bra att han inte hade några rötter i Småland. För om han skulle komma att trivas där uppe i norr där renoveringsobjektet fanns, kunde han kanske köpa ett hus där och stanna och bli norrlänning för gott. Det fanns ju inget som band honom här nere längre.

   –Perfekt, tänkte han.

Kent kom överens med husägaren om renoveringen och fick nyckel och skulle åka uppåt landet redan på måndag morgon som var hans första dag som arbetslös.

Kent hade en ganska ny bil, så det kändes skönt att lägga mil efter mil bakom sig och lyssna till bilradions toner. Han hade fyllt USB:minnet via datorn, så nu hade han mycket ny musik som han skulle fylla på i bilradion.

Han hade tankat fullt på macken innan han startade. Det kändes skönt att se landskapets olika skiftningar mellan skogspartier och långsträckta fält. Fält med massor av vita höbalar, såkallade myrägg. Det var snart höst och färgerna började skifta i gult och orange. Otroligt vackert.

På en del ställen kunde han faktiskt se kor som betade, men allt fler bönder drev sitt jordbruk kreaturslöst nu för tiden, det visste han. Men annars skulle det vara lätt att förstå den saken, enbart av det faktum att det var på så få ställen som man kunde se betande kreatur. Han visste att bönderna för det mesta odlade enbart grödor och kreatursfoder. Fast på de ställen där det fanns djur, så var de desto fler. För allt var tvungen att bära sig och den som satsade på boskap och mjölkproduktion var tvungen att sätta upp med ett stort bestånd kor.

---

Sent om sidan kom Kent fram till den enskilda vägen, som skulle leda fram till huset. Sista biten av vägen kantades av gammal, uppvuxen, tät granskog och stora klippblock stod som statyer här och var. Det var uppförslut hela vägen, ända till dess han kom fram till korsvägen, där han skulle svänga höger. Var det möjligen den här sträckan som kallades höga kusten? Och varför kallades den så, undrade han, men det kanske berodde på alla dessa höga klippor som stod som stora väggar här och var.

Så kom han till en korsväg. Han såg att det fanns en skylt uppsatt där vägen grenade sig. Därifrån skulle det vara två kilometer. Det var svårt att läsa vad det stod på den hemmagjorda skylten. Han blev tvungen att stiga ur bilen och gå fram till vägkanten för att förvissa sig om vad det stod på skylten: Hökaråsen stod det med svart färg på en utsågad grånad plywoodskiva.

   –Ja, det var sannerligen inte lätt att se, sa Kent för sig själv, men då stämmer det med vad han sa … den där kisen. Då borde det vara här jag ska ta av.

Så gick Ken tillbaka in i bilen, nollställde mätaren och körde ytterligare två kilometer. När han väl kom ut ur trollskogen, kunde han se att det öppnade sig ett fint landskap mot havet. Perfekt för den som ville vara lite för sig själv, men ändå ha utsikt över himmel och hav. Långt där nere låg havet, jo då förstår jag … Kanske det är därför som det kallas höga kusten? Härifrån kunde man se den trafik som eventuellt kunde förekomma till havs. Kanske kunde man få höra måsars skri under soliga sommardagar, och kanske även få se havsörnar segla på uppvindarna.

Kent parkerade alldeles framme vid den överväxta verandan vid renoveringsobjektet. Huset såg ödsligt ut. Det var inte grått, utan hade en blandning av gammal gul färg och grånat, blekt trä. En murrig oklar gulaktig patina. Övervåningen var helt oinredd, det visste han. Så på båda gavlarnas sidor, var det bara fönsterlösa gluggar som var förfällda med fönsterlucker eller om det bara var fastspikade lämmar, helt omålade som grånat. Det såg bedrövligt ut.

Vildvinet och gullregnet tävlade om att klä in huset. Det var väl denna eftersatthet i skötsel som gjorde, att det kändes lite kusligt på något oförklarligt sätt. Men så bidrog givetvis det enskilda läget till den där lite vemodiga, melankoliska känslan som Kent förnam omedelbart när han klev ur bilen. Läget var ju helt underbart … Fantastiskt. Konstigt att ett hus stod öde med ett så havsnära läge. Så nära havet var det nog inte ofta som man kunde hitta hus till salu. Fast om detta var till salu, visste han ju inte än. Det hade han aldrig frågat ägaren om.

Allt skulle ju exploateras och så även kusterna. Men här verkade det vara en fridfull plats. Inga sommarresidens i närheten såvitt han kunde se. – Gullregnets grenar hängde ner över den mossbelupna plattgången fram till verandan, så Kent fick huka sig och försöka hålla undan grenarna, när han skulle gå upp på trappan. Vildvinet hade till och med slängt iväg några långa lianliknande armar tvärs över ytterdörren. Så han förstod att här hade det inte varit någon på besök den senaste tiden.

Just som han skulle ta upp nyckeln för att låsa upp ytterdörren hörde han röster någonstans ifrån. Han backade några steg, så han kunde se ut över trädgården. Där kom det ett yngre par kånkande på stora bärkorgar.

Han steg ner från verandan och gick dem till mötes och hejade på dem när de kom inom hörhåll. De tvärstannade som om de sett spöken och tjejen såg nästan ut som om hon tänkte vända om och springa sin kos. Vad var detta för konstigt folk, hann Kent tänka, men fann sig och frågade om de var från trakten. "Jo, nog var de det alltid."– "Men i det där huset hade det då aldrig funnits några andra väsen, än spöken, omtalade de på sin sjungande norrlandsdialekt."

Jag är i alla fall inget spöke, så kom fram och sätt er här på verandan. Ni får så gärna berätta för mig om de där spökena, för det låter intressant, fast jag personligen tror inte på spöken, ska jag kanske lägga till.

   –Du tänker väl inte bo i den där kåken, sa tjejen som kallade sig för Ellen.

   –Nja. Det hade jag faktiskt tänkt göra, men så blev klockan så mycket, så jag hyrde för enkelhetens skulle ett rum på pensionatet nere i byn.

   –Kanske lika bra det, sa killen som presenterat sig som Ville.

   –Jag ska renovera det här huset är det meningen, förklarade Kent.

   –Jahaa, sa Ville. Ja, jag vet inte hur mycket man ska tro på gamla skrönor, men det påstås att det spökar. Det har jag faktiskt hört trovärdiga personer påstå, men …

Där blev han avbruten av sin flickvän, mäster- bärplockerskan Ellen, som plockat fulla korgen med lingon den här dagen.

   –Jo, men det sägs ju att han blev tokig, han, den där karl´n som bodde här för längesedan. Det sägs att han tog livet av käringen sin och spikade in henne under något golv och att han lade lump i kistan, när han for till kyrkan för att lämna in kistan till begravningen. Några ungar hade inte paret som bodde i stugan då, så gubben blev ju helt ensam när gumman dog. Arvingar av något slag fanns alltså inte.

   –Jo, det pratas, sa Ville, och det blir väl lite extra pålagt för varje gång historien dras, kanske, men många är det som säger att de hört att någon spikar här inne i huset och då har det stått öde hur länge som helst …

   –Ja, men. De sista två hyresgästerna blev ju tvungna att flytta, för de hade ju hört eller om de hade sett spöken, sa Ellen.

   –Det låter verkligen ruggigt, sa Kent och han tyckte att det drog kallt åt ryggen. Inbillning hann han tänka, innan han drog in andan för att försöka skämta bort ungdomarnas berättelse.

---

Fönsterrutorna var sådär vitaktiga och helt utan glans, som de blir när de inte blivit putsade på mycket länge. Med andra ord: Huset såg förfallet ut. Ändå visste Kent av ägaren att det var ett rejält timmerhus från början. Men mycket gammalt.

Nyckeln som han fått passade och han reglade upp dörren. Ryckte av några vinrankor så det gick att öppna den.

Väl inkommen i den fönsterlösa farstun, möttes han av den där bekanta ödehuslukten. Den slog emot honom och påminde om både mossa, spisrök och gammalt trä. Lite saltaktig, tyckte han att lukten var. Huset hade stått oanvänt något år, hade ägaren sagt.

Kent kände ingen mögellukt, så förhoppningsvis hade huset klarat sig från mögelangrepp. Han skulle undersöka saken noggrannare, bara han hade installerat sig. En vattenskada hade ägaren sagt, men han hade inte förklarat var den fanns eller hur omfattande den var. Han fick väl se sig om i huset.

Aj, då! I köket såg inte taket vidare roligt ut. Takpappen hängde ner som en trasig säck. Han vände om och öppnade dörren till vindstrappan. Gångjärnen jämrade sig illa, och trappan knarrade bedrövligt, nästan för varje trappsteg han tog, när han gick uppför den.

Väl uppe på vinden såg han att den var full av allehanda bråte. Möbler, gamla skor och trasor till kläder. Allt låg huller om buller. En gammal barnvagn stod närmast trappan. Den verkade ha varit råttillhåll, för det som låg överst var halvätna yllesockor, såg han, och något annat gjort av ullgarn, även det bra söndertuggat. Just som han skulle lysa ner i barnvagnen slocknade ficklampan, men kom åter när han skakat på den. Han rullade undan barnvagnen och flyttade undan en trave gamla fönsterbågar, så han kunde kliva in på vinden.

Hålet i taket var inte svårt att se. Säkert hade det varit dåligt länge. Både snö, regn och smältvatten hade säkert försett huset med väta, under någon tid, anade han.

Märkligt nog verkade inte virket vara ruttet. Han skar med sin fickkniv ett snitt i den närmaste takstolen, den verkade frisk. Det gamla sticktaket låg kvar under tegelpannorna, såg han, och han drog lite i de gamla takspånorna, mitt över skadan. Blött var det ju. Han skulle ta bort en bit av det gamla taket. Men allra först skulle han undersöka takets utsida. Så han gick tillbaka ner igen.

---

Han gick med bestämda steg bort mot uthuset, där det skulle finnas stegar och allehanda verktyg för renoveringen.

När han väl var uppe på taket kunde han konstatera, att det var en tegelpanna som gett sig. Kanske han skulle behöva byta ett par tre stycken för att få det bra. Ingen stor reparation, tänkte han. Hela taket behövde inte åtgärdas. Förmodligen måste skadan på tegelpannan ha uppkommit genom våld, så tvärt av som den var. Något tungt måste ha fallit ner på taket, men vad sjutton skulle det vara? Eller om någon trampat vårdslöst på plattan, men inte gick man så långt ut på taket när man sotade skorstenen? En tegelpanna borde inte spricka på det viset av sig själv eller av snötyngd. Mycket märkligt! Det liknar åverkan, tänkte han. Han skulle skriva upp vad han behövde ha i materialväg och åka in till närmsta bygghandel redan i morgon, så han kunde sätta igång. Han hade ingen tid att förspilla på annat, för här kände han ingen, så det fanns inget som kunde sinka honom. Det var på både gott och ont.

Skadorna inomhus verkade inte så allvarliga, de heller, tyckte Kent. Märkligt att träet klarat sig fast det måste ha stått i väta länge. För det var inte någon helt ny skada. Det var så ägaren hade sagt och han hade även förberett Kent på att det kunde bli ganska omfattande. Så hade han ju även sagt till Gunnar, erinrade Kent sig, när han karvade och undersökte på flera olika ställen där han såg och kände att det var blött eller hade varit blött. Han böjde sig ner efter hammaren och stötte några gånger med hammarskaftet på fläckarna i innertaket. Virket verkade förvånansvärt friskt. Det skulle gå åt en stor byggtork för att få det torrt, men det kunde han fixa samtidigt med materialet inne på bygghandeln. Där hade de säkert någon byggtork som de kunde låna ut, annars visste de säkert var han kunde vända sig.

Golvet … hur var det med det? Kanske största skadan fanns där. Det låg en korkmatta överst, men oturligt nog var skarven i mattan, rakt under vattenskadan i taken, så där hade vattnet tagit sig ner det syntes, för mattskarven hade bubblat sig och brädgolvet under lyste fram här och var. Det verkade vara ett rustikt golv av grova bräder. Synd om golvet skulle behöva brytas upp.

Det var, trots allt, bättre om vattnet runnit ner i trossbottnen, än om det skulle ha flutit ovanpå korkmattan ända bort till ytterväggen och sugits in i timret. Ja, tänk att vådan av att krokmattan hade en skarv just där, kunde ha det goda med sig att väggen kanske hade klarat sig. Inget ont som inte har något gott med sig, tänkte Kent. På det här viset blev skadorna i så fall mycket begränsade. Han hoppades verkligen att timmerväggen hade klarat sig undan vattnet och att den även klarat sig undan tidens tand. För skador i timmerstommen skulle vara illa, men det fick han väl se.

Han ämnade ta bort mattan och se efter, men han var tvungen att hämta en större täljkniv, så han kunde skära loss mattan borta vid fönsterväggen.

När han med kniven i högsta hugg skulle börja skära efter kanten vid golvlisten, upptäckte han att just där var det skuret redan förut. Så mattan måste ha varit upptagen någon gång tidigare. Det var ju konstigt för ägaren poängterade ju att han inte hunnit göra något åt de här skadorna.

Kent vek upp mattkanten och började rulla bort ena längden.

   –Oj, va spik det är i de där bräderna, sa han för sig själv. Hur katten ska man lyckas bryta bort dem? Men vad betyder detta? Vad är det för skada som skett här?

Det var endast de två mittenbrädorna, som var så generöst spikade. De övriga bräderna var inte spikade mer än just över reglarna och mer behövdes ju inte. Vad i all världens dagar var detta för snickarglädje, undrade Kent, när han var på väg ut till farstun efter kofoten, som han ställt ifrån sig där när han kom utifrån.

Han fick ta i rejält för att bända upp golvbräderna. När han äntligen fått upp dem, såg han till sin förvåning att det var en annan skiva som låg under dem. Vad var detta för fusklagning? Även den skivan var fastspikad med ett stort överskott av spik. Kent muttrade, att det var det märkvärdigaste han någonsin sett. Var det inte ett vanligt golv med en trossbotten fylld med sågspån eller annat material, som det brukade vara i gamla hus?

   –Va, sjutton är det för en roligt snickar-Pelle som bott här, mumlade Kent för sig själv.

Till sist lyckades han lossa skivan också, så han kunde dra den åt sidan. Men vad … ? Vad var detta? Någon hade gömt en massa paket under golvet, hur … Nu gällde det att tänka, innan han gjorde ytterligare förfång på golvet. Han borde nog se efter vad det var för något i alla de där paketen. Han satte sig på huk och tog upp ett paket. Det var tunga paket. I formen liknade paketen små tegelstenar, men det kunde det väl inte vara? Han rullade av gråpapperet som var omlindat i flera lager.

Han brast i skratt, när han till sist höll en skinande guldblänkande tingest i händerna. Vem var det som skojade med honom på det här viset? Lekte skattgömma. För på riktigt kunde det väl inte vara …? Eller … Hade ägaren gjort detta för skoj skulle eller …

Jo, nog såg det ut som om dessa klumpar var äkta guldtackor. Fast hur i all… Vad skulle han göra nu?

Så dök det där stora tågrånet på fyrtiotalet upp i hans minne. Det som de pratat om på hans jobb, men inte kunde det väl vara den skattgömman som han hittat. Nu önskade han mer än någonsin att han inte varit singel. Eller att han åtminstone hade haft en bror som han kunnat resonera med. Vad brukar man göra i sådana här situationer? undrade han och rådbråkade sin hjärna. Sådana här händelser var inga vardagshändelser? misstänkte han. Sådana här upptäckter fick man aldrig lära sig hur man skulle hantera. Det stod i så fall bara i sagoböcker och där hade han inte stött på en enda likhet med det här fyndet.

Hur lockande det än var att behålla den här skatten för egen del, var det nog i alla fall säkrast att ta kontakt med polisen, men allra först ville han ta kontakt med stugägaren. Han skulle inte tala om vad han funnit under golvet, bara försöka ta reda på vem eller vilka som bott i huset under de senare åren. Om han talade om vad han hittat, fanns det säkert någon som kunde påstå att fyndet tillhörde dem.

Innan Kent vidtog några åtgärder, borde han ställa tillrätta golvet igen. Åtminstone lägga tillbaka bräderna och mattan, så det inte såg uppbrutet ut. Vem kunde vara ägare till det här guldet? Vem fick hittelönen i sådana här fall? Var det nuvarande husägare eller upphittaren? Vem skulle han kunna fråga?

---

Kent gjorde sig låtsat intresserad av huset som köpobjekt för egen del och resonerade med nuvarande ägaren, Alm, om vilka som tidigare ägt huset.

Av Alm fick han veta att denne hade köpt huset av en familj som då köpt det och bott där i ett tiotal år. Alm berättade vidare att han efter köpet hyrde ut huset i befintligt skick, till ett par olika familjer, men att hyresgästerna hade sagt upp sig efter bara knappa året. Båda familjerna påstod – oberoende av varandra – att det spökade.

   –Huruvida det var den sanna orsaken, vet jag ju inte, sa Alm. Jag vet, att den som jag köpte huset av, han hade i sin tur köpt det som dödsbo efter en bankir som blivit änkeman i relativt unga år, men som hade bott i huset fram till sin död. Det hade inte funnits några arvingar eller någon annan som skulle ärva huset. Det pratas så olika, så jag vill inte påstå att det är den sanna versionen som du har fått höra av mig nu. Du kanske skulle kolla lite med den bofasta befolkningen. De borde ju veta.

   –Ja, kanske det svarade Kent.

   –Meen … sa Alm och drog på det. Folk säger att gubben blev lite lustig sedan han blev ensam, den där bankiren, menar jag. Han åkte till jobbet och hem därifrån och visade sig knappt ute. Inte mer än nödvändigt i alla fall. Han dog mycket gammal i huset och då hade många trott att huset redan stått öde i flera år, för så osynlig hade bankiren varit.

   –Det där du sa om spökerierna, vad för slags spökerier var det? undrade Kent.

   –Ja, det måste i så fall ha varit en sådan där Poltergeist … kan jag tro. För de som jag hyrde ut till, hörde störande ljud på nätterna. Ja, förresten även på dagtid hördes det visst oljud, vill jag minnas att de sa. Någon som snickrade, påstod de. Det lät som om det var någon som hela tiden slog i spik, berättade Alm för Kent, som kände hur han bleknade, vid tanken på alla spik, som han varit tvungen att lossa för att få upp bräderna.

   –Den där bankiren, hurdan var han egentligen? undrade Kent, men kände i samma stund, att det ville han knappt veta. Det räckte gott och väl med spökena, som slog i spik både natt och dag.

   –Det är svårt för mig att sia om, för det är nog bra många år sedan som han levde, misstänker jag, och jag är ju inte från trakten, tillade Alm. Men om du snackar med någon av de äldre som bor där, så kanske …

Där tystnade Alm och ryckte bara på axlarna och såg finurlig ut. Jag har ju aldrig bott i huset själv, så någon egen erfarenhet har jag inte.

Det var ett visst obehag som Kent kände, nu när han tagit del av husets historia. Nu var han glad över att han kostat på sig ett rum på ett pensionat. Han hade inte längre någon önskan om att flytta in i det där spökhuset, som han först hade tänkt göra. Han hade ju närt en tanke, att bo på arbetsplatsen under tiden som han reparerade. Bekvämt och billigt att bo och arbeta på samma ställe, hade han tänkt tidigare, men så tänkte han inte längre. Nu skulle han vara tacksam om han vågade vara där under dagtid och göra jobbet som han åtagit sig.

---

Polisen måste väl ha tystnadsplikt …? Inte för att Kent visste vad polisen skulle kunna göra, men någon var han tvungen att rådgöra med.

Om han kanske skulle sticka in till polisstationen i Gävle och försöka få tag i en vettig person. Han var ju tvungen att göra något. Reparationerna som han åtagit sig att utföra, kunde inte vänta hur länge som helst. Så den här guldkuppen var han tvungen att få klarhet i, så han kunde börja arbeta.

Han vågade inte ha skatten gömd där under golvet hur länge som helst. Rätt som det var kunde kanske den rättmätige tjuven komma och göra anspråk på guldtackorna. För nu var det ju några personer som visste att Kent var på gång och skulle renovera huset. Och om någon annan än Loman utnyttjat det här ödehuset till skattgömma och gömt guldet under köksgolvet på senare tid, kunde ju den rövaren lätt få reda på att Kent var i huset nu. Det skulle inte vara trevligt om det dök upp någon liga och ville kräva tillbaka guldskatten. Kent kände ett stort obehag.

Han hade turen att få en kvinnlig polisassistent. Aino var både effektiv och orädd. Hon erbjöd sig att följa med ut till ödehuset för att skriva rapport. Hon skulle ta tag i de trådar som fanns för att försöka reda ut var de här guldtackorna hade sitt ursprung.

Hon skulle fortsätta på den där tråden om banktjänstemannen Petter Loman. Inte för att det var lätt, då denne levt i ett barnlöst äktenskap. Dessutom var han själv enda barnet och hade inga syskon eller andra nära släktingar. Ärendet verkade intressant, men mycket svårlöst. Var Loman en skurk som förskingrat från banken eller hade han tagit emot mutor? Hur förhöll det sig… – Var han kanske en tågrånare när allt kom omkring?

Aino Meringer kunde ganska snart avskriva sambandet mellan de här guldtackorna och det där tågrånet nere i Skåne på 40-talet. Dessa guldtackor hade annan beteckning och härrörde åtminstone inte från den kuppen.

Kent och Aino skulle följas åt till en del äldre människor på trakten. Sådana som varit bofasta i närheten av spökhuset, och som möjligen kunde känna till hur denne mystiske banktjänsteman levde på sin tid. Kanske var det någon som visste något, som de hållit tyst om under årens lopp.

Det som Kent tyckte var obehagligast i hela den här historien, var att ödet verkade ha ingripit. Alla dessa spökerier. Personer som hade hört att någon hela tiden slog i spik, hade ju att döma av de där två plankorna, kunnat vara på riktigt, men ljudet hörde ju i så fall hemma på den tiden då banktjänstemannen levde där och spikade. Vad var anledningen till att han spikat i en sådan mängd spik? Hade han kanske slagit i en då och då på grund av sjuklig rädsla för att bli av med skatten. Sådant kunde ingen nu levande få reda på.

Aino fick inte tag i någon ouppklarad förskingring, trots att hon lyckades spåra vilken bank som Loman varit anställd på, under den tid han levde. Däremot kunde hon hitta ett djurhem nere i Skara, där de årligen tagit emot stora summor från P. Loman, som hjälp till veterinärvård, som för vanligt folk var okristligt dyrt.

Även detta att Loman skulle ha bragt sin fru om livet, var felaktigt byskvaller. Gamla Henny Gustavsson på Stormhällarna, visste att Lomans fru hade haft cancer och att hon därför inte kunnat få några barn. Det var den cancern som till sist tog livet av henne, berättade Henny. Vidare kunde Henny berätta att Lomans fru inte velat ha någon läkarvård, det visste den gamla gumman med bestämdhet. "Min aska ska strös för vinden över havet" citerade Henny fru Lomans ord. Vad hade då Loman haft för skumma eller ljusskygga affärer? Så han ansett sig tvungen att spika in dessa guldtackor så rejält i trossbottnen?

Kent tyckte att det såg ut som om ödet av någon anledning ville peka ut var guldtackorna fanns. Av vilken anledning var den där tegelpannan trasig? Varför hade skadan skett alldeles mitt över skattgömman och inte på något annat ställe på det stora taket? Det var som om vattnet begränsat sig till skattgömman, så gott det låtit sig göras. Nästan som om ödet ville undvika stor skadegörelse på själva huset.

---

   –Vilket fint läge. Så underbart att bo så här öppet och fritt, sa Aino, när hon och Kent stod på verandan och blickade ut över den sidan av tomten som vette mot havet. Där var landskapet karjt och på den långa sluttningen ner mot havet fanns inga höga träd. Där utgjordes växtligheten av gräs och vindpinade enbuskar som växte bland kala klipphällar.

   –Jo, det tyckte jag också ett tag. Jag var nog ganska inne på att köpa det här stället, men när jag fick se den här skattgömman, avskrev jag genast mitt intresse.

   –Nej, men det ska du väl inte göra. Skulle du inte renovera huset? undrade Aino.

   –Jo, men jag har nästan tappat lusten, men jag tycker att det är pinsamt att bekänna det för Emanuel Alm, som lejde mig. Förtretligt att bekänna att jag ångrar mig, menar jag. – Förresten så tycker jag att Alm begärde ett alldeles för högt försäljningspris för huset, med tanke på att jag ska renovera det själv. Det verkar som om jag inte får något för mitt arbete, när han har satt budgivningen på kåken så högt. Det är ändock rätt mycket jobb kvar, om man vill modernisera och så där.

Aino stod tyst ett tag, innan hon tog till orda:

   –Du Kent! Jag ska ta en guldtacka med mig och åka till ett ställe, där jag kanske lättare kan fastställa vad det kan vara för guld. Det är ju staten som ska ha allt upphittat, även om de aldrig har varit ägare till det.

   –Ja, varför ska de ha första tjing på sådant som inte har någon ägare? sa Kent lite missmodigt. Det var ju jag som hittade det. Jag vill i alla fall ha rejäl hittelön om jag måste lämna det ifrån mig.

   –Jo, det ska jag bli man eller kvinna för att du ska få, sa Aino och log ett mycket hemlighetsfullt leende.

Kent undrade över vad hon nu hade fått i kikaren. Hon blev ivrig som en skolflicka, märkte han.

Sagt och gjort. Kent tömde sin bag där han hade allehanda grejer och lät Aino lägga ner en av de paketerade guldtackorna i den.

De sa "hej" till varandra och Aino lovade hålla telefonkontakt med Kent, när hon startade sin bil och for iväg.

---

   –Jag tror att det går att spåra det här guldet en bra bit, sa Aino i ett telefonsamtal till Kent, men jag ska undersöka möjligheten lite bättre. Sedan kommer jag ut till dig senare i dag.

När Aino parkerat utanför huset hos Kent, såg han att hon tog ut bagen med guldtackan ur bilen.

   –Hur har det gått? Vet du vart guldet hör hemma nu? undrade han.

   –Ja, jag kan svära på att det är Naziguld som du har hittat. Och då är det ju absolut ingen i Sverige som är ägare till det, svarade Aino och såg belåten ut.

   –Men det säger ju inte att vi kan behålla det, genmälde Kent.

   –Visserligen inte, svarade Aino och drog på svaret en aning.

Hon skulle forska lite mer om naziguld, både på Internet och via andra källor som hon kände till, innan hon vågade säga vad hon tänkte på.

Staten skulle betala 10% av värdet på det upphittade guldet, berättade Aino och det tyckte hon var alldeles för uselt. Hon skulle kolla om det inte gick att få ut lite mer på något sätt.

   –Ja, men det är ju 20 stycken guldklimpar fortsatte Kent och guld är ju rätt dyrt!

   –Jo, men 10 % blir inte så förskräckligt många tusenlappar i hittelön. Jag ska kolla guldpriset när jag kommer in till stationen.

Aino och Kent började spåna om både det ena och det andra som de kunde göra, om de bara kunde få ut lite mer för guldskatten, än vad staten skulle betala. Aino som var polis kände ju till namnen på en del personer som befann sig i den så kallade undre världen. Skulle hon möjligen kunna ta kontakt med Gangsterkungen …? Risken var ju att hon kunde bli av med sin polisbricka, om det gick snett, men det var en risk som hon var beredd att ta, förklarade hon för Kent, som så småningom blivit riktigt ivrig i förslagen om vad de kunde göra, bara det fanns tillräckligt med pengar.

---

Aino diskuterade med Kent:

   –Eftersom Loman levde under andra världskriget, är det mest troligt att det är Naziguld. Loman var ju även bankir och kanske bankerna; en del i alla fall, hade mer eller mindre koppling till nazisterna. Det måste ju ha varit bra för Hitler om han kunde byta till sig annan valuta genom byteshandel med judarnas guld, spånade Aino och var riktigt rosig om kinderna av spänning över varifrån det här guldet hade kommit och vem som hade allra största rätten att bli dess nya ägare.

   –Du sa judarnas smycken, hur menar du då, undrade Kent. Det här är ju gultackor.

   –Jo, du förstår att Hitler var ju en råbarkad buse. Dessa stackars judar som fängslades och fördes till dessa hemska fångläger där de gasades ihjäl, som du säkert vet. Dessa arma människors smycken och även de döda judarnas tandguld, smältes ner till guldtackor. Det var väl annat guld också kanske som judarna ägde, inte vet jag, men Hitlers armé rövade till sig allt de kom över och som sagt det smältes ner.

   –Om det hänger ihop på det viset, med det här guldfyndet, så har väl inte Svenska staten mer med det här guldet än du och jag, sa Kent.

   –Även jag som är polis känner likadant, sa Aino. Kanske har jag tappat respekten för överheten, när jag tänker på hur Hitler hanterade människorna på den tiden. Det är egentligen inte alls längesedan det där med Hitlers armé hände, har du tänkt på det, Kent?

---

Då kunde inte Aino hålla inne med vad hon kände för Kent.

Hon talade så tydligt som möjligt om för honom vad hon kände för honom och vad hon kände för huset. Hon sa även att hon – i den mån – hon förstod sig på husrenoveringar, skulle hjälpa honom, om han bara ville ta tag i renoveringsarbetet igen.

   –Vi kan köpa det gemensamt, du och jag, föreslog Aino och lade sin ena hand över Kents hand. Kanske vi inte är för gamla att skaffa oss en liten familj … Vad säger du? frågade hon och såg på Kent.

Kent blev så paff, att han knappt lyckades lägga armarna om Aino. Aldrig hade han trott att hans känslor för poliskvinnan skulle kunna vara besvarade.

Så egendomligt den här skattjakten slutade. Det fanns inget som kunde binda Loman till något lagbrott. Guldskatten gjordes om till en fond för skyddslösa djur. Katter och hundar eller helt andra djur som någon ville värna om och ge veterinärhjälp.

Det framgick tydligt av brev som Loman skrivit till en veterinär på praktiken i Skara, samt de samtal som Aino haft med folk i närheten. Loman hade varit en stor djurvän och inte alls någon elak människa. Men mycket blyg och skygg och det är ju inte straffbart att vara sådan.

Kent tog tag i renoveringsarbetet och Aino kom, på lediga dagar, för att vara hans hantlangare och coach.

Så snart Kent var klar med den stora renoveringen, skulle Aino och han tillsammans välja tapeter till de olika rummen. Vinden skulle de inreda senare, när de kanske var fler än bara de två. Trädgården skulle de leja en trädgårdsfirma till. De skulle be firman forma tomten så som de ville ha den.

Bättre än så kunde inte den här spökhistorien sluta, tyckte de. Det här paret skulle nog inte behöva lyssna till hur spökena slog i fler spikar, för nu var den här storyn uppnystad.

Ingbritt Wik

Copyright © Ingbritt Wik 2013

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.