Hämnden

Det ni ser är Endalsskolan! Nicole trippar som vanligt genom korridoren på höga klackar och med högt buret huvud. Skriker hånfulla kommentarer och fnyser åt killarnas raggningsrepliker. Nästa vecka är den efterlängtade skolkonserten och hon har lyckats lirka åt sig en speciell plats på scenen. Hon ska sjunga sig igenom de svåraste låtarna och glänsa i ljuset från strålkastarna – vilket hon låter alla veta..

- Sluta.. försökte Ashley.

- Vadå? Ska du ringa pojkvännen? Nicole höll mobilen i ett järngrepp samtidigt som hon försäkrade sig om att det inte fanns någon lärare i närheten.

- Nej men.. Han kände sig osäker.

- Vill du ha tillbaka den? Säger hon med en mjuk ton.

- Jaa.. Säger Ashley och sträcker sig efter mobilen när Nicole räcker fram den.

Med ett nonchalant ögonkast placerar hon handen med mobilen bakom ryggen igen.

- Om du följer med ut ett tag får du tillbaka den. Säger Nicole fjäskigt.

- Varför.. Ashley hinner inte avsluta frågan. Han blir påmind om att det är tabu att ifrågasätta Nicole och försöker gottgöra sitt misstag med ett mjukt "Okej" för att visa att han gör som hon vill.

- Gör det nu då! Du vill väl ha tillbaka din mobil? Säger Nicole med ett leende fyllt av hån då hon höll fram cigaretten mellan pekfingret och långfingret.

Ashley visste inte vad han skulle göra där han stod i en mörk, namnlös gränd i en mörk, namnlös stad. Saken förbättrades inte av att Nicole hade ett gäng killar med sig vilka såg ut att vara minst tre år äldre än han själv.

- Ja, gör det tjejen! Utbrister en utav dem. Ashley teg.

En som var grovt tatuerad, lång och vältränad gick fram till honom. Ashley hade inga svårigheter med att läsa av honom. Hotfull och inte speciellt trevlig.

- Ge hit ciggen, Nicole. Beordrade han.

Nicole räckte honom ciggen utan ett ord.

- Nu får du välja, jag är snäll mot tjejer.

Ashley kände sig obehaglig till mods.

- Antingen tar du ett halsbloss nu eller..

- Eller vad? Ashley var snabb att svara och chockades att han vågat ifrågasätta honom.

- Otrevliga saker.. Säger han lågt och övertydligt.

Då slog det honom. Han skulle inte vara rädd! Han öppnade munnen för att protestera men får inte fram ett ljud. Han stänger munnen och gör ett nytt försök. Nicole ser frågande på Ashley.

- Vad försöker du med?! Utbrister hon.

- Tror du verkligen att du kan skrämma mig?! Får Ashley fram. Stadig på rösten.

Innan den långe hinner svara fortsätter Ashley: "Du är bara en feg liten råtta som inte vågar en ärlig fight mot någon i samma storlek eller ålder!"

- Nej, nej för du måste gadda ihop dig med de där!! Skriker Ashley och pekar på den lätt roade gruppen.

Han upptäcker den lilla gruppen (innehållande tre killar som gick ur Endalsskolan för över tre år sen) en aning kränkt. Ashley lägger märke till ett baseballträ i aluminium men sväljer och fortsätter tappert: "Om ni nu är så coola och säkra på att ni inte åker fast för olaga hot riktat mot minderårig så fortsätt ni! Jag står här! Jag tänker inte försvara mig genom att slå tillbaka." Upplyser han och låter armarna hänga slappt mot sidorna.

En tystnad lägger sig över gränden. Ashley bryter den: "Vågar ni inte? Kom igen då fegisar! Jag väntar!!"

Nicole biter sig i läppen när hon granskar Ashley. Hon hade aldrig sett honom utmana någon eller ens stå upp för sig själv. Hon kände ju Sebastian. Det skulle nog vara bäst om Ashley höll tyst och slutade vara så kaxig.

- Fy Sebbe! Fånga! Ropar en kille som har en vit Ed Hardy-keps.

Han som tydligen hette Sebastian tar emot något som glänser i en strimma månljus då det kastas genom den kalla vårluften. Ashley ser till sin fasa att det är ett knogjärn prytt med nitar. Enligt Ashleys ögonmått är nitarna runt 3cm långa. Och vassa.

- Kallade du mig feg va? Frågar Sebastian.

- Ja, vad ska du göra åt saken? Svarar Ashley trotsigt.

Örfilen kändes knappt. Ashley strök med handen över vänstra kinden och såg på Sebastian som log av skadeglädje.

- Du är den fegaste jäveln jag någonsin träffat. Klen är du också. Säger Ashley.

- Vad sa du? Frågar Sebastian ilsket.

- Du är feg och du slår som ett spädbarn.

- Håll käften! Morrar Sebastian.

- Vad är det Sebastian? Gör sanningen ont?

- HÅLL KÄFTEN SA JAG!! Sebastian skriker och spänner blicken i Ashley.

- Visst ber jag om det? Säger Ashley med ett leende på läpparna.

- JOEL! MARTIN! KOM HIT SÅ ATT VI KAN FÅ KÄFT PÅ UNGEN!! Skriker Sebastian.

Ashley ser hur han med Ed Hardy-keps närmar sig. Efter honom går en lite kortare kille med extremt muskulösa armar och rufsigt hår. Han med kepsen håller baseballträet i vänsterhanden. Han med rufsigt hår har något som får Ashley att spärra upp ögonen. En machete.

- E.. Era jävla.. Era..

- Hahaha! Nu blev du allt rädd! Hånar han med macheten. Nicole satt tyst och såg på det hela.

- FEGISAR! Avslutar Ashley meningen. Han fick svälja sina ord..

Dagen därpå..

- Hur var det i skolan? Fick du några nya vänner? Hur är lärarna? Var skolmaten god?

- Mamma lugna ner dig! Det var väl som i alla skolor! Fräser Mercedes.

- Men lilla gumman..

Mercedes svarar genom att gå upp för trappan och smälla igen dörren till sitt rum.

En skarp ton skär i öronen. Mercedes kastar sig upp ur sängen och sparkar till byrån som mobilen ligger på vilket resulterar att batteriet åker ur och ljudet dör bort. Hon klär på sig de vanliga svarta kläderna och gör en snabb sminkning med mycket eyeliner och mörk ögonskugga.

Efter den tunga skoldagen går Mercedes mot sjukhuset. Hon gick in i den stora entrén och frågar kvinnan i receptionen efter sal 13. Hon svarar vant och Mercedes tackar innan hon börjar sin jakt på salen. När hon väl står i rätt sal och framför rätt rum frågar hon sig själv vad hon egentligen gjorde där. Hon hade ju lovat.

En försiktig knackning senare stod Mercedes framför något som fick henne att rysa. Det gick slangar kors och tvärs och det hängde 2 plastpåsar på en ställning. Den ena innehöll någon slags genomskinlig vätska som nog Mercedes gissade var näring. I den andra fanns det något betydligt mer skrämmande. Blod.

- Hur är det.. Ashley? Frågar Mercedes försiktigt.

- Jag är glad att jag lever. Säger Ashley och anstränger sig för att le.

- Jag med.

- Du känner mig knappt.

- Jag har spelat Saints Row 2 med dig. Du var grym. S.W.A. T fick så att de teg. Mercedes log menande och Ashley log tillbaka.

- Förresten, vad hände med dom som.. Mercedes kan inte säga det.

- Dom hann fly innan jag blev hittad. Dom gick ur skolan för några år sedan.

- Vet du vart dom bor och vad dom heter? Frågar Mercedes och Ashley ser en svart blick hos Mercedes.

- En heter Nicole, hon rörde mig inte men det var hennes fel att allt började. Jag hörde att någon hette Sebastian också. Men resten står säkert i någon gammal katalog.

- Jag ska nog gå nu. Jag kommer hit på lördag.

- Varför inte imorgon? Frågar Ashley besviket.

- Jag har kickboxning imorgon. Men jag lovar att jag kommer på lördag. Säger Mercedes. Hon hänger väskan över axeln och går mot dörren.

- Vi ses på lördag. Säger Mercedes och ler innan hon går ut.

Ashley undrade varför Mercedes ville veta namnen och adresserna. Han hoppades att hon inte skulle göra något dumt.

Nästa dag var det dags för den omtalade konserten. Mercedes tålde inte att se Nicole. Hon fattade inte hur hon kunde ha mage att komma till konserten. Istället gick hon ut under hela aulans blickar.

- Visa lite respekt nu! Ropar Magnus efter henne.

Som svar får han se Mercedes långfinger samtidigt som hennes piercade tunga träder fram mellan hennes läppar. De stora dörrarna till aulan gick igen med en kraftig smäll vilken Mercedes låg bakom. Hon vägrade sitta i en publik som bara hade ögon för Nicole. Hon som ansågs vara bäst men var så fel som man kunde vara.

Mercedes såg till att få ut alla ilskor på kickboxningen. Hon körde tre matcher med samma glöd och samma stridslystna blick. Ilskan satte sig på det fysiska vilket fick henne att både slå och sparka hårdare och intensivare. Det gjorde så att hon vann samtliga matcher. Efter träningen bad tränaren henne att stanna kvar. Han frågade om det hade hänt något vilket Mercedes svarade nej på. Sen lät han henne gå hem efter ett rikligt beröm.

Dagen efter utförde Mercedes sitt löfte. Hon hälsade på Ashley på sjukhuset. Med sig hade hon en bok om Ashleys favoritvarelser - fallna änglar. Han gav henne ett stort leende och ett menande "tack så mycket" men kunde inte krama henne eftersom hans armar var totalt sönderskurna efter macheten och dessutom lindade i bandage. Efter en halvtimme kom en sjuksköterska in och sa att Ashley var tvungen att vila. Så Mercedes gick hem, satte sig framför datorn och googlade fram gamla klasser..

5 år senare, Stockholm

- Hejdå Frank. Vi ses imorgon. Kuttrade Nicole och kysste honom hejdå på kinden.

- Visst gör vi det! Din första låt kommer att göra succé! Ler Frank.

- Det är ju du som har skrivit den, Frank. Säger Nicole innan hon går ut och tar taxin hem. Under resan hem tänker hon nöjt "Snart blir det limousin."

När hon väl kommit hem är det mörkt och det duggar lätt. Nicole går in i badrummet och tar ett långt bad med massa skum och lugnande musik. Sen virar hon en varm handduk runt sitt fuktiga hår och tar på sig en morgonrock innan hon slutligen lägger sig framför tv:n och ser på Cougar Town. Efter bara några minuter känner hon sig dåsig och ser halvt på programmet. När intromusiken till Scrubs träder fram somnar Nicole trött efter en lång dag i studion.

Några kvarter längre bort bromsar en Lamborghini Murciélago lp640 in. Längs den svarta lacken bildas en strimma månljus. Alla rutor förutom vindrutan är mörkt tonade och bilens registreringsskylt saknas. Föraren kliver ut genom kidnappardörren och låser sin skönhet innehållande 640 hästkrafter innan den fortsätter uppför den svagt belysta gatan. Den mörka gestaltens mungipor dras upp och formar ett nöjt flin då det halvt nedsläckta huset tornar upp sig framför personen i fråga. Gestalten smyger upp vid huset och pressar sin ryggtavla emot den vita väggen. Efter ca tio minuter släcks huset ner helt. Gestalten väntar i ytterligare tio minuter innan den lägger sin behandskade hand på det gammalmodiga kopparhandtaget för att sedan trycka ner det och försiktigt skjuta upp dörren.

Nicole vaknar upp med ett ryck. Hon sätter sig upp och ser sig omkring. Timern hade släckt ner hela övervåningen så hon var inte speciellt frestad att gå ner och se efter vad som hade orsakat ljudet. Men ändå låg en obehaglig känsla och skavde inombords. Hon rycker till och spärrar upp ögonen då ett knak hörs från nedervåningen. Hon sitter helt stilla för att se om det bara är inbillning men det enda hon kan höra är sina egna andetag. Hon lägger sig till rätta och blundar. Det var alltså bara en inbillning.

Gestalten stannar till då ett alldeles för högt knak orsakas vid ett för hetsigt steg och hoppas att ingen uppfattat ljudet. Framför gestaltens ögon finns en brant trappa med breda trappsteg. Gestalten skyndar sig uppför den branta trappan, fylld av iver vilket blir ett misstag. Halvvägs i trappen får gestalten se något chockerande. Högst upp i trappen står Nicole och stirrar med munnen halvt öppen. Ett skrik skär sönder tystnaden och gestalten inser att det är dags nu.

Nicole springer mot sovrummet och snubblar olyckligtvis på den höga tröskeln. Krypandes tar hon sig mot garderoben, kastar upp dörren och slänger sig in bland kläder, väskor och skor. Hon skjuter igen dörren så försiktigt hon kan vilket inte är det lättaste men hon lyckas. Hon sväljer ett par gånger för att tysta gråten som bränner i halsen och håller för munnen med båda händerna för att tysta sina skräckslagna andetag och lyssnar efter ljud på helspänn. Till sin fasa uppfattar Nicole smygande steg i riktning mot sovrummet. Hon knäpper händerna och ber en bön om att inte bli hittad. Men gud är inte nådig. Dörren slits upp och där står en mörkt klädd person som Nicole inte kan identifiera.

- Kom med här nu. Manar personen och drar ut Nicole ur garderoben.

Nicole stretar emot och skriker men tystas snabbt av en behandskad hand.

- Du håller käften, fattar du det?! Väser personen.

Nicole nickar frenetiskt.

- Bra. Säger personen och drar med henne nerför trappen och ut på gatan.

Nicole granskar bilen och sträcker fram handen för att röra vid den men får handen bortslagen.

- Inte röra. Säger personen och placerar henne i bilen.

Telefonen ringer på stationen. Kvinnan i receptionen svarar.

- Jag skulle vilja anmäla en kidnappning av Nicole Corner. Hon försvann igår natt.

- Och du heter? Frågar kvinnan i receptionen.

- Om jag var du skulle jag inte frågat.

- Vid anmälan av kidnappning är det obligatoriskt att uppge namn. Svarar hon med en barnsligt trotsig ton.

- Det var ju synd, för då kan jag inte ge något som helst samarbete.

Kvinnan tystnar.

- Men ni kanske också insett att hon är ren och skär ondska och inte vill ha tillbaka henne.

- Nu lyssnar du på mig!! Skriker kvinnan under blickar av kollegor.

- Jag ringer upp om exakt tio minuter. Se till att svara. Sedan tutar det upptaget.

- Vad hände Karin? Frågar Roger. Karin berättar allting och Roger häpnar.

- Vad har du gjort?? Du fattar väl att det är personen som har tagit Nicole och vill ha något i utbyte mot henne? Pengar antagligen. Tillade Roger och tog upp mobilen.

- Det är Roger. Kom genast till avdelning 3, det gäller en kidnappning. Sedan lägger han på.

Efter prick tio minuter ringer det igen. Överste chefen är med.

- Har du ändrat dig? Eller ska jag säga ni?

- Vi har ändrat oss. Svarar Karin.

- Bra att ni vill samarbeta. Jag vet ju nämligen vart lilla Nicole är och jag vet också att hon inte håller ut länge till. Säger personen.

- Vad vill du ha? Frågar Roger efter några sekunders tystnad.

- Se till att Martin Johnsson befinner sig på Östra Violgatan exakt midnatt. Inatt.

- Det fixar vi. Säger Roger.

- Han ska komma ensam. Säger rösten innan den utbyts mot upptaget-toner.

Midnatt

- Jag är här nu. Kom hit med Nicole! Säger Martin och döljer sin ängslan med hotfull ton.

- Om jag var du skulle jag inte vara så kaxig. Och nej. Du får inte tillbaka Nicole.

- Vad vill du att jag ska göra? Frågar Martin.

- Ta dig till Västra Violgatan. En bekant väntar där, men du har bara tio minuter på dig.

- Okej, svarar Martin och är övertygad om att Nicole finns där.

- Jag ringer upp om exakt en kvart och kollar hur det går. Sedan tutar det upptaget.

Martin springer så fort han kan samtidigt som han försöker hitta till Västra Violgatan. När han tillslut hittar ser han ingenting förutom en lapp med en pil som pekar åt höger. Han följer den och får till sin fasa se Joel som ligger på marken. Han har på sig en tvångströja och det sipprar blod från underläppen.

- Joel!! Herregud! Skriker Martin. Det enda som hörs från Joel är ett svagt stön. Martin sjunker ner på knä bredvid honom.

- Hur får man av en sån här? Frågar han och försöker dölja sin panik. Joel skakar på huvudet. Martin tar upp mobilen och slår 112.

- Du har kommit till larmcentralen. Vad har hänt? Frågar en kvinnlig röst.

- Jo, min kompis här.. Samtalet bryts.

- Vad fan hände?! Utbrister Martin och ser på Joel. Han ser rädslan som speglas i hans ögon.

- Ta det lugnt jag ska skaffa hjälp! Säger Martin och reser sig.

Joel stirrar och försöker skrika men han har silvertejp över munnen så han får inte fram mer än ett par hummande ljud. Mobilen vibrerar i byxfickan. Ett SMS. Martin tar upp mobilen och läser: "Vänd dig om. "Martin vänder sig om och där står en mörkt klädd, ganska kort gestalt. Det sista han hör är Joels försök till att skrika.

- Ja hallå?

- Sebastian.. Hjälp mig.. Hörs en svag röst.

- Joel? Är det du?

- Ja det är jag.. Kom till Hamngatan 13. Sedan bryts samtalet.

Sebastian tar på sig jackan och springer.

- Joel? Vart är du? Ropar Sebastian.

Det enda svaret han får är hans eget eko. Han går flera vändor runt kvarteren. Fram och tillbaka. Sökandes efter minsta tecken på Joel, förgäves. Han tar upp mobilen och slår numret till Joel. Det går fram signaler samtidigt som "3-melodin" spelas. Ett klick hörs.

- Hej det är Joel, jag kan inte svara just nu. För jag är död. Lämna ett meddelande efter pipet. Och du. Vänd dig om.

Pipet kom efter några sekunder vilka kändes som en evighet. Sebastian andades tungt och kände hur gråten tryckte i halsen. Han tänkte inte vända sig om. Han visste inte vad som väntade och han ville inte veta det heller.

- Vänd dig om. Sebastian rycker till.

- Vänd dig om sa jag. Rösten har en befallande ton. Sebastian vänder sig inte om.

- Är du döv eller?!

Sebastian känner hur en kall hand placeras på hans haka och vrider hans huvud åt höger vilket tvingar honom att vända sig om. Framför honom står en person som är kortare än honom. Enkelt tänker Sebastian och måttar ett knytnävsslag mot personen. Han har inte en chans till motstånd när personen fångar hans knutna näve och vrider om. Sebastian gnyr till och försöker ta sig loss med en spark. Sparken blockeras av ett ben som fäller honom. Sebastian faller till marken och inser att han måste slåss för sitt liv. Han kastar sig mot personens ben med möts av en spark mot huvudet. Hans bakhuvud slår emot marken och han blir liggandes utan att kunna röra sig.

- Det är slut nu Sebastian. Säger rösten som nu känns bekant. Sebastian stammar då personen tar av sig masken och låter den falla till marken.

- De.. det.. det är ju.. det är ju du!!

- Hoppas du är glad över att se mig. Säger Mercedes lent då samurajsvärdet tränger igenom hans kropp.

Emma Jacobsson

Du kan kontakta henne här: emma_j_96-hotmail.com

Copyright © 2011 Emma Jacobsson.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.