Höjder av lycka och skräck


Angelica Johansson, Vallentuna




"Kom nu, då!! Följ med oss, om du vill vara en av oss! Flickorna kallade på henne där hon stod tvekande. Hon ville inte. Hon tyckte inte om höjder och Kolimportens rullband var högt och lutade kraftigt. På stegen bredvid hade Anki och Petra hunnit klättra upp en bit. Annica kisade uppåt. Solen stod lågt på himlen. Klockan hade passerat 17 och ingen anställd var kvar på området. De tre flickorna hade smugit sig in på området utan någons vetskap. Hon undrade vad som hennes nya kompisar skulle hitta på. Hon hade fått tillstånd av sina föräldrar att leka med flickorna från hennes nya klass. Glad i hågen hade hon cyklat till mötesplatsen efter skolan, med förmaningen att vara hemma till middagen klockan 18. Om en timme.

"Kom nu då fegis" Ankis röst hade hånande tvingat Annica att börja klättra. "Du grejar det" Petra manade vänligare i tonen. Annica hade tvekande börjat klättra, och ville visa att hon var lika tuff som dem. Beslutsamt hade hon fortsatt, när rädslan hade fått henne att egentligen vilja neka. Petra och Anki var redan på toppen av stegen. De gestikulerade och ropade från toppen femton meter upp. Annica svalde och klättrade nära, nära varje steg. Sakta, nästan kröp hon upp för alla stegen, ett i taget med en känsla av inre triumf för varje steg hon lyckades övervinna. Rädslan låg alldeles under ytan som en kramp i magen. Det var viktigt att hon lyckades visa att hon dög. Hon och föräldrarna hade precis flyttat och hon hade kommit till en ny skola och hade blivit glad när Anki och Petra tagit henne under sina vingar. Hon ville inte att de skulle lämna henne utanför…

Till slut hade hon tagit sig hela vägen upp. Men hon vågade inte titta ut över kanten. Anki hade satt sig bekväm ovanpå rullbandet. Petra satt på toppen av stegen och tittade ut över det tomma industriområdet. "Kolla, är inte utsikten fantastisk" utbrast hon entusiastiskt. "Schysst, man ser ända till silon, svarade Anki. Kolimporten var den näst högsta byggnaden i stan. Annica blundade. Skräcken under huden. "Vågar du inte kolla, vilken fegis" Utan att hon förstod hur det gått till hade hennes kompisar plötsligt knäppt upp hennes byxor och börjat dra av dem. Annica var för skräckslagen för att kunna göra något. Hon bad, bevekande men kamraternas iskalla behandling kröntes av deras skratt som ringde i hennes öron. Snabbt som en vessla klättrade Anki ner för stegen, följd av Petra. Annica satt kvar, fastfrusen, chockad.

"Kom nu, klättra ner" ropade Petra. "Nej, skit i henne vi sticker, skrek Anki skrattande. "Vi kan ju inte lämna henne här" svarade Petra tvekande. "Vi måste sticka innan nån kommer, om hon inte vill klättra ner är det väl hennes sak" Ankis kallsinnighet, var bortom vad Annica kunde förstå och ta till sig. "Kunde dom verkligen göra så här", tänkte hon förtvivlat…Anki och Petra tog sina cyklar och snart var de borta. Kvar var Annica skakandes av skräck.

Hennes förtvivlan tog sig till slut ut. Hon började gråta. "Hallå" ett försiktigt rop på hjälp. Ingen var här. Ingen visste att hon satt här högre upp än hon någonsin varit, förödmjukad och skändad. Hemma väntade mamma och pappa på henne med middagen. Vad var klockan? "HJÄLP" Nu ropade hon högre, i hoppet att NÅGON skulle höra henne. Vad ska jag göra? Jag vågar inte klättra ner…Hon försökte behärska sig, drog upp byxorna och försökte trevande vända sig tillrätta så att hon skulle kunna klättra. När hon skakande vände sig om så råkade hon se ner och marken var där nere. Hon var svindlande högt och synen fick henne att frysa till is igen…"HJÄÄÄÄLP"

"HJÄLP" Annica vaknade med ett ryck. Först förstod hon inte att hon drömde. Bilderna hade varit så levande, så att hon för en liten stund trodde att hon faktiskt var där. Minnet av den händelse som markerat början på hennes utfrysning och mobbning, fanns forfarande innanför hennes tuffa men tunna yta. Hon hade förträngt minnet så länge, men nu kom det upp till ytan igen. Hon vred på huvudet och mindes var hon var någonstans. På huvudkudden bredvid henne låg Tommy och han sov lugnt. Hennes rop hade alltså inte väckt honom. "Skönt" Hennes hand styrde bort en slinga av hans blonda hår som ramlat ner framför hans ögon. Guld i hennes ögon. Silkeslent mot huden kändes stråna. Hennes Tommy. Hon log åt minnet av natten som varit och med den ömhet som de hade utforskat varandra. Varför jagade hennes minne henne i drömmen just nu? När hon var så lycklig? Hon ville inte minnas.

Minnet av hur hon gråtande av skräck till och med kissat på sig den där dagen jagade henne. Hur hon tvingat sig att stålsätta sig och intalat sig själv att hon skulle klara nedklättringen. Hon hade till slut insett att ingen hörde hennes rop på hjälp och om hon inte tog sig ner skulle hon bli sittande där ända till mörkret föll på allvar. Mödosamt, millimeter för millimeter hade hon ålat sig ner. Utan att våga se ner. Tills slut hade hon lyckats. Hon hade kastat sig på cykeln och som om en djävul var efter henne hade hon cyklat hem. Föräldrarnas utskällning hade hon stoiskt uthärdat med försvaret att hon glömt bort tiden. Moderns dom att hon inte skulle få leka med de där ungarna igen, hade hon bara lättad konstaterat inom sig att det ville hon ju i alla fall ändå aldrig mer göra. Sanningen var för skamlig att berätta.

Hon hade förändrats den där dagen. Hon hade blivit tvungen att dra ifrån en styrka ända längst in i själen, som hon inte ens varit medveten om att hon ägt. Under hela högstadiet hade hon trots att hon blivit slagen och förnedrad aldrig låtit sig knäckas. Mats hade försökt, men inte lyckats. Nu låg hon här. Kär. Och lycklig. Tänk om det inte fick fortsätta så? Hon försökte oroligt somna om…

Copyright © 2010 Angelica Johansson.

Ni kan kontakta Angelica här: angelica.johansson68-gmail.com.

Se hennes hemsidor här:
Hemimamma
Hemimamma svarar


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.