Om ni bara visste


Cassandra Hedberg, Båstad




Är man 14 år gammal borde man inte bete sig så här.

Man borde vara som alla andra ignoranta människor, släpandes på sin miserabla uppfattning beträffande omvärlden.

Men jag vet.

Jag vet hur fruktansvärt tyranniska ni kan framstå som.

Kalla mig självcentrerad.

"Hur är det?" En obekant röst väckte mig ur mitt dagdrömmande.

Jag lyfte på min svarta lugg som hängde lätt över ögonen, och framför mig stod en kvinna i kanske 25-30 årsåldern med ett obehagligt brett leende utdraget över hela ansiktet.

Hon satte sig bredvid mig i klassrummet. Jag backade hastigt undan, som om någon försökt hugga mig med en kniv.

"Jag är här för att hjälpa dig." Fortsatte hon, utan att verka berörd av mitt besynnerliga beteende.

När ingen respons inträffade sjönk leendet ihop, och plötsligt såg hon gravallvarlig ut. Med förakt i blicken avläste hon varje rörelse hos mig.

Jag tittade inte på henne.

När hon efter några minuter beslutat sig för att jag inte ville svara henne hämtade hon ett glas med vatten och ställde det på bordet framför mig. Hon tittade djupt in i mina ögon och frågade: "Är glaset halvfullt, eller halvtomt?"

Jag visste vad hon försökte göra.

Hon trodde att jag inte förstod.

"Halvtomt." Svarade jag. "Optimism är feghet."

Jag kunde känna hur hon fördomsfullt analyserade orden jag valt att dela med mig av.

Den stilla, tysta stämningen i rummet blev alltmer påfrestande.

"Vad tänker du på nu?" Var det enda hon fick fram.

"Mitt intellekt säger mig att du inte förstår mig."

"Lilla vän..."

"Vem har sagt att vi är vänner?" Avbröt jag henne.

Hon suckade och ändrade ställning i stolen.

"Låt oss ändra samtalsämne. Hur har du haft det idag?"

Jag avskydde folk med de frågorna. Hemskt onödiga och irriterande.

De förväntar sig ändå bara svar som, "Jo tack, det är bra.". Det är ju inte så att de orkar stå hela dagen och lyssna på någon som klagar på livet, direkt.

Hjärndöda människor.

"Bra." Svarade jag. "Kan jag gå nu?"

"Vi är inte färdiga än. Tänk på att jag är här för din skull."

"Jaja, visst. Säg vad du har att säga."

Hon svarade efter en kort stunds eftertanke: "Hur trivs du i klassen?"

"Bra."

"Kan du utveckla det lite mer?"

Störiga kärring.

Nej, jag tänker inte berätta hur jag verkligen mår och känner.

Du skulle inte förstå.

Ingen förstår!

"Nej."

"Varför inte?"

Det blev tyst igen.

Jag fick en klump i halsen och kände tårarna komma. Det var så mycket ... Så mycket som hade hänt. Ångesten kröp fram sakteligen.

"Du, jag vet hur du känner dig." Hon lät allvarlig på rösten. "Du har så mycket att vara arg på. Jag har själv suttit i din situation."

Jag ville säga åt henne att hålla käften. Att hon inte alls visste. Men gråten stockade sig i min hals.

"Nu tänker du bara att jag inte förstår. Att jag inte kan förstå."

Jag tittade upp och mötte hennes blick.

"Va?" Snörvlade jag.

Hon påminde mig om någon jag stått väldigt nära en gång i tiden. Självsäker, men samtidigt klädsamt ödmjuk.

"Du behöver någon att prata med." Fortsatte hon. "Någon du kan lita på."

Jag kände längtan efter någon att hålla om.

En mamma. En riktig mamma.

Inte någon som skrek och slogs, som tog droger och drack sig stupfull varje kväll.

Som misshandlade mig såväl psykiskt som fysiskt.

Hon hade dödat mitt inre. Slickat på sina fingrar och kvävt lågan.

Hur fan kunde hon göra såhär?

Min egna mamma.

Jag blinkade och torkade kinderna med handen. Fingrarna var klibbiga av tårar och snor.

"Snälla ..." viskade jag.

Hon satte sin hand på min axel. Den var varm och mjuk. Vanligtvis hade jag ryckt till, men inte nu. Jag var för svag. Det kändes som att jag inte orkade någonting längre.

"Hjälp mig." Kved jag fram, och omfamnade henne."


Copyright © 2009 Cassandra Hedberg, Båstad.

Kontakt

Du kan nå Cassandra på denna emailadress: cassandra.hedberg-bjarenet.com.

Kommentar från en läsare:
"Hej Peter! Jag läste Cassandras novell och kände att jag bara ville krama om den här tjejen. Hur många finns det inte i hennes situation i Sverige idag? Det verkar som om många bara ser utsidan på ungdomarna, hur de klär sig och uppträder, och glömmer bort hur osäker och olycklig man själv kunde känna sig under den där ytan när man själv var ung. Fast ungdomar förstår inte heller alltid att vi äldre också har varit osäkra, finniga vimsiga och famlande i tillvaron en gång i tiden, och många gånger kanske fortfarande är. En stor kram till Cassandra. Jag kände igen mig helt och hållet i hennes berättelse."



Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.