Sagan om Rotero


Eva Jonsson




Det var en gång en björn som hette Rotero. Han bodde i skogen i landet Utanför som låg nära landet Innanför. Här hade han bott i hela sitt liv och lufsat ensam.

Han hade ofta längtat till det andra landet, det som låg så nära, men verkade så långt borta. Han drömde om att träffa någon som kunde visa honom vägen.

Rotero var lång, stor och stark och behövde mycket utrymme omkring sig. När han lufsade fäste han blicken mot marken och lyfte bara på huvudet om det hände något omkring honom.

Om han kände att någon ville gå för nära honom kunde han bli, arg, till och med ledsen gå till anfall, skrika högt och bita hårt. Han var alltid på vakt.

En dag knakade det plötsligt till någonstans runt honom. Han blev alldeles stel, spände öronen och stirrade förskräckt på de två barnen som kröp fram mellan snåren. Barnen stannande och tittade med stora ögon på den stora björnen. De tyckte att han såg snäll ut.

Rotero kände sig inte hotat, de såg inte farliga ut, där de stod och höll en korg full med bär.

Det var en pojke och en flicka, det såg han nu.

Pojken räckte försiktigt fram korgen till Rotero och sa:

   –Vill du smaka på våra lärobär som vi plockat i vår skog i landet Innanför?

Rotero kände sig trygg och smakade först på ett bär och sedan på flera. De smakade gott, mycket bättre än de bär som han ätit i sin egen skog.

   –Jag heter Vet, sa pojken och log mot Rotero, som åt bären med god aptit.

   –Jag heter Kunna, sa flickan och log även hon, nu när den stora björnen inte såg farlig ut längre.

Både Vet och Kunna satte sig på marken och väntade på att Rotero skulle bli mätt och belåten.

Kunna berättade att de gått långt och plötsligt upptäckt att de kommit in i en skog som inte var lik deras egen. Den var både mörkare och tätare och nu hade de förstått att de kommit till skogen i landet Utanför.

Tycker du om att bo i landet Utanför, frågade Vet.

   –Det är svårt att svara på, svarade Rotero. Jag vet inte om något annat.

   –Vill du följa med oss till landet Innanför, frågade Kunna.

Ja,! Visst vill jag, men jag vill att ni ska veta att jag är stor och stark och kan bli väldigt arg om någon kommer för nära mig, svarade Rotero.

Vet tittade på Rotero och sa:

   –Bären du nyss ätit kallas för lärobär. Ju mer man äter av dem, ju mer kan man lära sig om sig själv, vad man kan och inte kan och vad man kan lära sig.

I vårt land får alla äta av bären, en del orkar bara äta lite, andra kan äta hur mycket som helst. De som orkar äta många bär hjälper dem som bara kan äta några få.

Rotero tänkte först och sedan sa han:

   –I mitt land finns inga lärobär. Vill ni att jag ska följa mer er, så gör jag det.

Tillsammans började Rotero, Vet och Kunna gå till landet Innanför. Barnen visade vägen och Rotero kände att han inte var ensam längre.

De gick till landet Innanför, där fanns det en plats för alla och lärobär att äta sig mätt på.


Eva Jonsson


Copyright © Eva Jonsson 2014 -


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här    –publicera dig.

Läsarnas bidrag:







SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.