Skuggornas äng

Jag rusar genom björkskogen tätt följd av dem slingrande, mörka varelserna. Hoppar över stenar, plaskar genom grunda källor och duckar för lågt sittande grenar. Mörkerskuggorna slickar mig i hasorna, följer mig i varje steg. Dom glider fram längs med marken. Ibland svävar en mörk slinga upp, antar en skepnad, för att sedan återvända till resten av dem olustiga skuggorna. Svetten pärlar i pannan och jag flåsar tungt av ansträngningen. Mina muskler ömmar men jag tvingar mig själv att fortsätta springa. Tänk om dem får tag på mig! Vad är dem ute efter? Paniken kommer krypande, mina muskler bultar av ansträngning och det känns mer och mer hopplöst. Jag orkar snart inte mer! Men jag springer ändå. Jag måste klara det! Men det värsta är att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vad dem är ute efter och jag vet inte vart jag ska hitta en trygg plats där dem inte kan få tag på mig.

Kvinnan ligger i sin säng men hon kan inte sova. Tätt intill henne i sängen ligger hennes dotter. Åtta år gammal och den raraste man kan tänka sig. Men nu gnager oron i kvinnan. Inatt är det dags. Inatt kommer mörkrets varelser att kräva ett offer. En människa från byn som ska offras till dem för att skänka säkerhet till resten av byn det kommande året. Nattens, ondskans och skuggornas varelser. Tänk om dem tar min lilla flicka! Eller om dem tar mig, vem ska då ta hand om henne? tänker kvinnan. Fadern är död och det finns inte heller några släktingar som skulle kunna ta hand om henne. Nej, dör jag så blir hon alldeles ensam. Tanken får kvinnan att hålla hårdare om flickan i hennes famn.

Blodet dunkar i öronen och mjölksyran i benen blir allt mer påtaglig. Eftersom jag inte har en aning om vart jag ska ta vägen rusar jag mot ängen. Den enda plats jag kan komma på. Inte för att jag tror jag är säker där, men någonstans måste jag ta vägen. Snälla, de enda ordet upprepas gång på gång i mitt huvud. Snälla, snälla, snälla. Snälla, låt mig klara mig, snälla, snälla, snälla. Av någon anledning känns det som att bara jag kommer till ängen kommer det ta slut. Då kommer mörkervarelserna sluta jaga mig. Jag kan inte förklara varför jag tror det, det är bara en känsla.

På något hus i den lilla byn kommer snart vakterna knacka på dörren för att hämta någon som ska offras. Hjärtat bankar och kvinnan börjar bli kallsvettig. Men hennes dotter sover lugnt i hennes armar. Hon ser på den lilla och stryker försiktigt en hårslinga bakom örat på henne. Oron ligger som en klump i magen. Men det kan bli vem som helst i byn, det behöver inte bli varken jag eller min dotter. Tanken lugnar knappast.

Nu kan jag skymta ängen mellan träden och med mina absolut sista krafter lyckas jag ta mig dit. När jag står i utkanten av ängen drar sig skuggvarelserna lite tillbaka. Dom försvinner inte, men dem har slutat jaga mig. Lättad över att få en liten andningspaus står ja helt stilla en stund och drar in den kalla nattluften. Jag ser upp mot himlen, på månens vandrig över himlen. Av den att döma är klockan snart midnatt. Jag börjar försiktigt gå för att se hur skuggorna reagerar. Dom jagar mig inte längre, men dem följer varje steg jag tar.

Kvinnan måste ha somnat till för hon vaknar med ett ryck av att någon knackar på dörren. Åh nej! Det är dem, dem kommer för att hämta nån av oss! Hon ser sig skräckslaget omkring och försöker komma på en utväg. I ett tafatt försök att skydda sin dotter försöker hon gömma den fortfarande sovande flickan under täcket och hoppas att om dem inte ser henne ska dem välja kvinnan istället. Då kanske, kanske flickan kan klara sig. Kanske, kanske kan hon hitta på ett sätt att överleva. Det är en smart flicka som är bra på att ta hand om sig själv. Kanske kan hon klara sig utan en beskyddande mamma.

Kvinnan smyger ut i hallen och öppnar dörren. Mycket riktigt står där två vakter. Utan att säga något går dem in i hallen, synar henne uppifrån och ner.

   –Vi kommer för att hämta ett offer till skuggorna.

Kvinnan svarar inte. Hon bara stirrar på dem med rädda ögon.

   –Mamma? En sömndrucken liten gestalt kommer tassande in i rummet.

När hon får syn på dem två männen och mammans stela hållning förstår hon att något är fel. Hon frågar vad som hänt och kvinnan svarar strävt att inget har hänt och att flickan ska gå och lägga sig igen.

   –Jag kommer snart, säger kvinnan så lugnt hon förmår till sin dotter.

   –Nej, säger en av vakterna, flickan stannar.

   –Det är henne vi vill ha, fortsätter den andra vakten. Hon är precis en sådan söt liten flicka som mörkret skulle bli alldeles överförtjust av.

Va? Vad var det de sa? Tankarna snurrar i kvinnans huvud men så går det upp för henne. Dem tänker ta hennes lilla flicka och offra henne vid midnatt på skuggornas äng.

   –Nej! Nej, ni får inte! Ni får inte ta henne, skriker kvinnan som inte förmår hålla sig lugn längre. Men vakterna struntar i henne och går fram och rycker flickan ifrån henne.

   –Mamma! Flickan skriker skräckslaget. Hon vet inte vad som händer, bara att hennes mamma är rädd och att det kommer att hända nått otäckt om hon inte får stanna kvar här.

När jag kommit till mitten av ängen stannar jag. Det finns ingen mening med att fly längre. Dem kommer inte att försvinna. Men vad är det dem vill? Skuggorna sluter sig runt mig och där igenom försvinner alla flyktvägar. Nu har jag mörker runt omkring mig på alla sidor och jag ser mig omkring med en blandning av skräck och hopplöshet. Vad det än är skuggorna vill så har jag inget annat väl än att ge dem det.

Kvinnan skriker och fäktar omkring sig, försöker hålla flickan bakom sig så att vakterna inte kan få tag på henne. Men det är nästan löjligt hur lätt en av vakterna föser henne åt sidan medan den andra tar tag i flickans arm och drar bort henne från mamman.

   –Nej! Släpp henne! vrålar kvinnan.

Flickan är blek och tårar strömmar tyst ner över hennes ansikte. Vakten släpper kvinnan för ett ögonblick så att hon ska få krama om flickan och ta ett slutgiltigt farväl. Kvinnan kastar sig mot sin dotter och håller henne hårt i sin famn. Hon trycker sina läppar mot flickans hår och pressar ihop ögonen för att hindra tårarna. Jag måste vara stark inför henne, tänker kvinnan.

   –Jag älskar dig, viskar kvinnan mot sin dotters hår.

Flickan förs ut genom dörren och bort från kvinnans liv, bort från sitt eget liv, och det finns inget som hennes mamma kan göra åt det.

Skuggorna kryper allt närmare och dem ser ut att bli fler och fler, större och större. Jag vänder mig panikslaget om, runt, runt, för att hitta en flyktväg. Men det finns ingen. Plötsligt får jag syn på en liten flicka, omslingrad av likadana mörkerskuggor som jag är. Hon står i utkanten av ängen, alldeles stel och jag kan höra ljudet av hennes gråt över mörkrets väsanden. Hon ser på mig med skräckslagna ögon och halvöppen mun och då förstår jag. Jag förstår att det inte finns något jag kan göra. Jag kan inte fly, lika lite som hon kan. Jag är lika hjälplös som den lilla flickan, ensam ute i skogen på skuggornas äng. I samma sekund som jag inser det vet jag vad som kommer att hända. Jag kommer att dö. Skuggorna har redan gjort min kropp till sin, jag hade aldrig någon chans att fly. Dom kommer att göra vad dem vill med mig. Kommer dem att äta mig? Jag vet inte. Dricka mitt blod kanske, dricka livet ur min unga, starka kropp. Vad de än kommer att göra så är mitt liv slut nu, precis som den lilla flickans. Jag blir märkligt lugn av insikten. Det finns inget jag kan göra, nu är jag helt i skuggornas våld.

Ett gällt, utdraget dödsskri slipper över mina läppar när skuggorna kastar sig över mig. Ett skrik som går genom märg och ben. Ett djuriskt läte som kommer från en annan tid där all den smärta och ångest jag känner i min kropp i detta nu ryms.

Det sista jag hinner tänka innan jag tappar medvetandet är att jag hade rätt, det tog slut när jag kom till ängen.

Emmy Johansson

Copyright © 2012 Emmy Johansson

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.