Straffet

"Underbar historia, precis sådan som jag och Tuija kan få fnatt över, glädjefnatt."

Kapitel ett: Olga Bohlin.

Kapitel två: Livets skola.

Kapitel tre: Fixa lovor och Ivarssons huvudbry.

Kapitel fyra: Den lilla stöten.

Kapitel fem: Den stora stöten.

Kapitel sju: Rickelstorp.

Fler kapitel kommer att läggas upp efterhand.

Kapitel 6:

Straffet

När myndigheterna hade haft sina överläggningar om mig, vad myndigheterna skulle göra med mig, vilket straff skulle jag få, kom de fram till att jag skulle sinnesundersökas!

När Britt Gustavsson sa det till mig, påpekade jag att det vore bättre att hon och de som jobbade på socialen gjorde det. Jag fick gå till en doktor Wikoff som hade hand om busfröna i staden. Han skulle kolla om jag var redig i huvudet, om jag hade några tendenser till att bli kriminell Jag kunde bli en fara för samhället i framtiden, trodde barnavårdsnämnden och att jag var en ledartyp.

När jag skulle gå till doktor Wikoff var jag livrädd, jag hade hört en massa om honom, att han var elak mot oss smågangster, och att man kunde få en arbetarlusing om man var kaxig.

Jag hade bestämt mig för att vara en snäll gosse, när jag kom dit. Doktorn hälsade på mig i hand, han tittade mig i ögonen och sa: "tryck nu allt vad du kan".

Jag tryckte hans hand av allt jag var värd.

- Aj, aj, aj, sa han, du var en stark rackare.

Han var rätt så gammal, så det var ingen konst, tyckte jag.

Han fortsatte: "Vad säger du, om jag säger 71, 63, 55?"

- Jag säger 47, sa jag blixtsnabbt.

Han nickade åt mig att det var rätt.

Han knackade med en liten hammare på knäna och på mina armbågar, han lyste med en ficklampa i ögonen, under tiden så frågade han en massa strunt, tyckte jag.

- Varför håller du på med sådant här, du är ju intelligent, du skall gå i skolan och lära dig vettiga saker i stället, jag skall skriva och påpeka detta till barnavårdsnämnden, avslutade han.

Han tog mig i handen igen och sa: "sköt om dig nu, pojkjävel".

Jag såg att han skojade med mig.

Det kändes skönt. Det blev ingen rättegång för oss grabbar, vi var för unga. Däremot så bestämde barnavårdsnämnden sig för att vi skulle skickas bort på "miljöombyte". Vi blev skickade åt olika väderstreck, inte Leif, han fick vara kvar hos sina föräldrar, han kunde inte byta miljö tyckte Britt på barnavårdnämnden.

Tyngelt hette det stället jag blev skickad till, det var en liten by med fyra stycken bondgårdar, jag hamnade hos de jävligaste, av alla.

Jag hade slutat skolan för vårterminen, jag skulle börja i femte klass i folkskolan i Kulltorp, jag hamnade i bänken längst fram i mitten, det var en klass i varje rad. Skolsalen var ganska liten, ändå så fick där plats för tre olika klasser.

Under sommarlovet fick jag jobba nere på torvmossen, som bonden ägde, jag fick vände på torvtovorna, för att solen skulle torka dessa snabbare.

Skolsköterskan undrade varför jag var så brun på ryggen, när jag började höst terminen, jag har jobbat på torvmossen på dagarna, sa jag, och på kvällarna och på morgonen har jag skött korna, mockat ut skiten och mjölkat korna för hand, avslutade jag, och trodde att hon skulle tycka lite synd om mig.

- Så går det när man inte sköter sig sa hon bara.

"Jävla kärring", tänkte jag.

Jag hade nått den tid, när jag inte brydde om mig själv någonting, jag bara löd och jobbade extra mycket på gården. Jag hoppades att tiden skulle fortare då, jag vantrivdes något fruktansvärt på landet.

Frukosten var ett skräckscenarie för mig, gammalt bröd och mjölk med äckligt skinn på, Benny, som deras pojke hette, fick en annan sorts mjölk utan skinnet på, jag klökte mig i genom frukosten varje morgon.

Benny var deras kelgris, men de vet inte om, att han stod och pissade i mjölken på förmiddagarna, som skulle levereras av mjölkbilen varje dag. det värsta var att Benny visste om att mjölken, som jag blev tvingad att dricka på frukosten. Det kunde vara den mjölk han hade pissat i dagen innan. Han satt och skrattade vid frukosten åt mig vid bordet när han visste vad jag var tvungen att dricka. Jag visste att om jag skulle berätta att deras Benny, pissade i mjölken, då skulle Lisa skulle inte tro mig om jag berättade vad Benny höll på med. Benny skulle givetvis säga att det var jag som pissade i mjölken, det var jag säker på. Jag hade sagt till Benny att han skulle sluta med de där dumheterna vid ett tillfälle, det är inte jag som har pissat i mjölken, sa han till mig, det är ju du som har pissat i mjölken. Jag begrep då att det var lika bra att tiga.

Jag var helt rättslös där jag var, ingen saft eller annan dryck det var förbjudet för mig.Benny jävlen visste detta, han drack alltid saft när jag var i närheten, så mycket så att han höll på att spy själv, det var hans problem tyckte jag.

Bonden hade lite skumraskaffärer för sig tro jag, han sålde en massa skrot och annan skit, som han förklarade, för sin fru. Vid ett tillfälle så hade han tre stycken konstiga typer, som gick igenom vad han hade att sälja. Det var en massa koppargrytor och tvättkittlar i koppar.Bonden var lite på fyllan, han var kaxig och skröt om hur mycket pengar, han hade i sitt kassaskåp som var gömt i ladugården.

De konstiga typerna tog fram mer brännvin och bjöd bonden på, de var så trevliga mot honom, de klappade honom på axeln och pratade vårdat med honom, om hur bra han var och renhårig, han var mycket bra att göra affärer med, tyckte de.

- Mirom nasch o jurar på stocken som buron har garat.

"Jag går och tittar om han har några pengar gömda" betydde det på romani.

Jag hade lärt mig lite romani av mina gamla kompisar, som jobbade i skogen i Högstorp. Zigenarna pratade sig emellan på romani.

- Buron kammar butch me stock i boxen, bonden har mycket pengar gömde i skåpet. Betydde det, hörde jag av skummisen, som skulle kolla kassaskåpet.

Kassaskåpet var uppe på en kulle där grisarna fanns, det var det enda ställe som hade galler för alla fönster. Det var byggt som ett fängelse, och var över hundra år gammalt. På natten smög jag upp till grisa kullen och väntade på de tre typerna. Jag fick alltid ta mig upp för berget och mata grisarna, två gånger om dagen. Där fanns en vind ovan för gris kättarna som jag brukade gömma mig ibland, när jag ville vara i fred. Jag gillrade en fälla där jag kunde stänga dörren till grisarna. Det var en tjock träbom som man kunde lägga i klykorna utvändigt. Jag band ett snöre i ena änden på bommen, den andra änden var fast med en bult i väggen.

Jag väntade i två timmar på att typerna skulle komma.

- Vi stjorvar lovorna i radjan tjabos, hade de sagt.

Det betydde att de skulle stjäla bondens kassaskåp på kvällen, vilket jag begrep.

– Du måste lära dig lite romani grabben, det kan vara bra att kunna någon gång, hade mina kompisar från Högstorp skogen, sagt till mig.

Jag satt och tänkte på killarna från skogen när jag hörde något som skramlade, nedanför kullen.

Nu kommer typerna, tänkte jag och tog tag i repet som var fäst i bommen och drog upp den så de skulle kunna komma in i svinstian, där de för övrigt passade bra. Alla tre typerna var så giriga att de ville komma in och kolla pengarna som bonden hade sagt, att han hade där. Det var en stor bluff av bonden, han hade lite brännvin och en massa smycken, som han hade vunnit på poker från drängarna i byn i skåpet. När typerna kom in i stian så släppte jag ner bommen, och låste in de ibland de skrikande grisarna. Typerna var fast, det fanns ingen möjlighet att komma ut, det visste jag för att Lisa, som kärringen hette, hade skrämt mig med att hon skulle låsa in mig där, om jag inte lydde henne. Jag sprang ner till huset och upp till drängen och väckte honom.

– Jag har låst in tre stycken bovar i grisa huset, sa jag till honom, stammande och upphetsad som jag var.

- Va fan säger du ungjävel, gå och lägg dig för fan! Röt drängen, till mig.

- Det är säkert, det är de där typerna som var här idag innan. Kom nu!

Jag hade nog skrikit lite för högt på drängen, jag hörde bonden komma i trappan, jag kände igen stegen, sen förra gången han kom i trappan.

- Vad är det för ett jävla liv här, svor han när han kom in i drängkammaren.

- Jag har låst in tjuvarna som var här förut i dag, i grisa stian, stammade jag.

- Vad i helvete säger du lujävel, e rent från vettet ellor.

- De skulle stjäla ditt kassaskåp som du har i stian, sa jag.

- Jag har inget kassaskåp där, sa bonden och tittade på mig.

- Där är ju bara en massa skit, sa han.

- Jag har låst in banditerna i alla fall, sa jag.

- Ja, sa drängen, det är nog lika bra att vi ringer efter polisen i Gnosjö.

- Jag tar med luen, och ser vad som har hänt, sa bonden lite tyst.

Bonden och jag gick upp på kullen där gris farmen var, han tecknade åt mig att jag skulle vara tyst, jag var tyst som en mus. Vi hörde hur typerna levde om inne i "fängelset" de skrek och ropade på hjälp. Plötsligt hörde vi en bil starta och körde iväg nedanför kullen baksida, det var en fjärde person som körde bilen, som stack iväg och försvann. Det tog nästan tre timmar innan polisen från Gnosjö kom.

- Jaha, vad har hänt här frågade polis kommissarie Svensson.

- Det har varit inbrott här, sa bonden.

- Tjuvarna är inlåsta och färdigpackade åt er.

Poliserna gick fram mot dörren till stian, de lyfte upp bommen som höll dörren på plats. Pistolerna var dragna och det kändes att det var spänning i luften. Lisa och Benny hade kommit upp på kullen och anslutit sig till oss. Skrothandlarna var spaka när de kom ut, de luktade gris skit om sig alla tre. Polisen låste in tjuvarna i bilen, men först fick de ta av sig alla kläderna, utom kalsongerna.

- Jaha, sa polisen, vem är det som har fångat dessa herrar? Frågade han.

- Det har jag gjort, skrek Benny.

- Ja, det vet jag också, sa Lisa och nickade åt bonden.

– Det var ett riktigt bra gjort Benny, sa polis Svensson, du skall bli belönad för detta, kan du följa med till Gnosjö och berätta hur du kom på detta, att fånga dessa herrar så effektivt?

Dagen efter så läste jag i Värnamoposten att en pojke på 14 år hade fångat bovarna alldeles själv. Det var foto på Benny och han hade en blomster bukett i famnen, som han skulle ge sin snälla mamma. Han hade suttit och väntat hela natten, på tjuvarna, berättade han. Han sa senare i riksradion, att han skulle jobba på gården i hela sitt liv, sen skulle han åka in till Värnamo och börja jobba! Jag funderade vid det tillfället att gå och dränka mig i ån, som rann nedanför gården, när jag var på väg ner till ån, ropade bonden på mig, han kom ner till mig, och han hade Värnamoposten under armen.

- Säg nu ingenting om detta är du snäll, sa han, jag vet att det var tack vare dig som de åkte dit.

– Här har du tio kronor för att du var så duktig, sa han och gav mig en pappers tia.

- Vart är du på väg Ronny, frågade han, och tittad konstigt på mig.

- Jag har ett ställe nere vid ån som jag brukar sitta och fiska och drömma mig bort, svarade jag.

Ibland tänker jag på var jag fick det ifrån. Jag nickade bara och visade att jag förstod.

Bondefamiljen hade en radio i "finrummet" det var ett förbjudet område för mig. Jag försökte komma in en gång, när det spelades på radion "Vad tar ni för valpen, där i fönstret" men det gick inte Benny med på, han skrek på käringen att jag försökte komma in i "finrummet". Påföljden blev att jag åkte ut med en smäll i nacken, av kärringen.

Senare på dagen när det var dags att gå och lägga sig, jag stod och tvättade händerna på den lilla miniatyr toaletten, den som drängen och jag fick använda.Då hörde jag Benny fråga sin mor, från köket, om han fick slå till mig. Jag hörde hur hon svarade Benny: "Ja, det kan du väl få göra".

Mina händer var rena men blöta när han kom smygande mot toaletten, jag stod och väntade på honom vid tvättstället. Han riktade ett knytnäveslag mot mig, men jag var beredd och flyttade på mig när han slog. Han fick själv en knytnäve, rakt på näsan, av mig. Näsan började blöda med en gång på Benny. Han skrek så högt han kunde, att jag hade slagit honom. Här var det bäst att försvinna kvickt, jag sprang upp till rummet som drängen och jag delade. Drängen låg på sin säng med stövlar och arbetskläderna på sig, när jag kom in. Blixtsnabbt vred jag om nyckeln som satt i låset, innan kärringen kom upp för trappan.

- Vad fan har du nu gjort, frågade drängen.

- Jag har sopat till Benny på käften, svarade jag.

Kärringen stod utanför och skrek att vi skulle öppna.

- Låset har gått i baklås, skrek drängen.

Det tog två timmar innan bonden kom hem, på fyllan. Det hördes att kärringen och Benny skrek och lipade extra högt. Kärringen ville att bonden skulle ge mig stryk för att jag hade slagit Benny utan vidare. Nu hördes det bastanta steg i trappan, bonden var på väg upp för att avrätta mig.

- ÖPPNA DÖRREN! Röt han.

Drängen gick upp och öppnade för bonden, han kom in och gick mot till sängen där jag hade tagit ställning.

- Nu berättar du hur det var, sa han till mig.

Jag tyckte inte att jag hade någon anledning att skydda Benny eller kärringen, jag berättade hur det var, att hans mamma hade lovat Benny, att han fick slå till mig, jag hade ju bara försvarat mig.

- Ja ha, sa bonden, då vet jag hur det gick till, han gick ut och ner för trappan hur lugnt som helst.

Både drängen och jag lade oss på golvet för att höra bättre när bonden kom ner till köket under, där käringen och Benny satt, och väntade på att jag hade fått stryk, av bonden.

- Jag vet hur det gick till! Hörde vi bonden ryta till käringen och Benny.

Strax efter så hörde vi hur bonden lusade upp både Benny och kärringen, kärringen skrek på hjälp och Benny sprang och gömde sig.Jag hörde aldrig något om detta sen, det blev lite lugnare en liten tid efter detta. Det var en härlig revansch för mig den kvällen.

Bonden hade köpt en unghäst på fyllan av någon hästhandlare på en marknad, den var mer vild än tam.Jag skulle hålla i hästen när drängen och bonden skulle sko den i stallet, jag skulle hålla i grimman medan de band benen på unghästen. Hästen lyfte på huvudet och jag flög rakt upp i taket i ladugården, men jag höll kvar i grimman, mest för att jag vågade inte släppa, det var min första häst jag hade sett på nära håll. Jag hade bara sett "Råg i ryggen och kli i röven" som han kallades, när han körde hem vagnarna med häst, från marknadstorget i stan.

- Nu får du samla ihop höet som ligger kvar på åkern, sa bonden en dag.

Jag skulle köra den där tosiga hästen och dra en höräfsa efter. För en normal person var det nog enkelt, men jag nådde inte ner till spaken som gjorde så att klorna på räfsan höjdes och släppte ut det hö, som hade samlats in, jag fick hoppa ner från den stora sitsen av järn, den var fäst i en stor fjäder som var utsliten av att den stora bonden, hade suttit och mjukat upp den genom åren. Det var första gången jag fick köra en häst. En grannbonde hade sett mig när jag körde hästen från sitt fönster. Den där grannen kom springande upp på gården och ut på fältet där jag satt och gungade i sitsen. Han stojade och tjöt, stanna, stanna. Hur jag fick hästen att stanna var en gåta, men jag lyckades att få stopp på den. Han kom fram och lyfte ner mig från maskinen, jag stod på fast mark när han frågade mig om jag var riktigt klok.

- Jag lydde bara husbonden, sa jag.

- Jasså, sa han, han skall få den jävlen, när jag får tag i honom.

Grannen tog över tyglarna och räfsade ihop fältet åt mig. Potatisblasten var en meter hög, jag smög ner och försvann bland blasten i en av fårorna jag hade kupat.

Det blev oväsen när grannen kom in med den genomsvetta hästen till stallet. Bonden skrek på grannen att han skulle ge fan i hans grejor, jag hörde någon som skrek om polis, någon skulle anmälas, svordomarna hördes ut från stallet

Jag fick bli allt i allo åt drängen, det var en stor kille på 20 år, han var ofta på fyllan, nästan varje dag.

En solig morgon så skulle han klippa höet som växte på kullen ovanför ladugården. Jag fick gå efter och räfsa ihop höet i smala högar efter han klippt, det skulle vara raka högar, sa han, han var rädd att bondkärringen skulle begripa att han var på fyllan, när han körde traktorn, hon var inte att leka med, brukade han säga. Efter halva jobbet så skulle han fila kniven son skar av gräset, jag skulle givetvis hålla den vässa klingan så att han kunde fila den.

- Håll redit, skrek han och drog till sig klingan som jag höll i.

Han skar av mig hela tummen och blodet sprutade, från hålet den hade suttit i. Jag vet inte vem som blev räddast, drängen eller jag.

- Sitt kvar här, skrek han.

(han skrek rätt mycket, när han skulle säga något.)

Jag satt kvar och väntade medan han försvann, Jag hittade min tumme bland höet, allting var blodigt runtomkring mig när han kom med bondens bil, som han hade snott.

- Hoppa in för fan, skrek han.

Jag hoppade in i bilen med min vänstra tumme i höger hand, han gav mig en gammal snorig näsduk, och ville att jag skulle sno den runt om handen. Nej tack, tänkte jag, här snos inte in något i en grisig näsduk. Drängen körde som en dåre till Värnamo lasarett med mig. På lasarettet frågad doktorn mig vad som hade hänt.

– Jag var oförsiktig och råkade ramla och fick in tummen där kniven sitter i höskäraren, sa jag till doktorn.

Drängen skulle precis hitta på något som han kunde skrika, när han hörde att jag räddade honom från att få skulden. Efter denna händelse så var drängen och jag kompisar.

Tummen läkte och jag fick det lite lugnare ett par veckor, så länge var det synd om mig.

Sen började jäkelskapet igen. Min äldre bror skickade ett brev till mig som jag aldrig fick läsa.I brevet hade han skrivit att jag inte behövde jobba åt bonjävlarna där, de fick betalt för att jag var där, att jag bara skulle skita i de och jävlas så mycket jag kunde. Det var det bästa brev han kunde skicka till mig, det gjorde nytta ändå jag inte läst det.

Kärringen hade tagit kontakt med barnavårdnämnden, som hade skickat dit mig, hon hade skrivit att hon inte kunde ha mig kvar hos de, hon klarade inte av att ha en sådan stads buse sitt hem hade hon skrivit i brevet.

Efter en vecka så kom bonden till mig, när jag stod och kupade potatis.

- Du skall åka hem i dag, sa han, som om det var ett straff.

Det var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Britt som hon hette, kom för att hämta mig, drängen fick köra in med bondens bil till Hillerstorp för att hämta henne.

– Ronny, sa hon, din mor har skickat med ett par nya byxor till dig, kan du ta på dig byxorna innan vi åker?

- Nej, sa jag bestämt, jag vill åka med en gång.

- Ja då får du väl säga adjö då till dina fosterföräldrar, försökte hon säga så gulligt som möjligt.

- Aldrig i livet, sa jag, - jag är färdig med de där plågorisen, jag vill i väg.

Hon fattade att jag hade haft ett helvete där, förstod jag.

Drängen körde oss till stationen i Hillestorp, drängen och jag kramades och sa adjö till varandra, han var den ende i Tyngelt som jag kände.

Jag bytte byxor på toaletten på tåget mot Alvesta, där vi skulle byta tåg, de gamla byxorna slängde jag ut genom fönstret.

När vi kom till Alvesta så bjöd Britt på en fika, jag åt tre stycken bakelser och två läsk innan vi skulle ta tåget hem till Växjö.

Det stora tåget kom och stannade vid perrongen, hon tog mig i handen som om hon var min mor, mest för syns skull trodde jag, hon brydde sig nog inte så mycket om mig. Tåget började röra på sig, jag märkte att det var åt fel håll det började gå.

- Tåget går ju åt fel håll, påpekade jag.

– Nej Ronny, sa hon, du skall till ett annat ställe i Sävjö!

Jag blev så paff att jag inte kom mig för att rymma och hoppa av tåget på nästa station, magen vände sig, ut och in på mig.

- Du har nog ätit för många bakelser, sa Britt Gustavsson.

Det var vad hon trodde, men nu var magen tom, i alla fall!

När jag gick ut till toaletten så tyckte jag att tåget krympte och slöt sig om mig, jag kunde inte röra mig jag var fast mellan väggarna i gången, dörren ut från tåget öppnade sig på vid gavel, jag hörde en röst som sa, "hoppa ut från tåget Ronny" Jag försökte att ta mig loss från väggarna som hade mig i ett järngrepp, så jag kunde hoppa ut, efter en stund släppte väggarna mig och dörren stängdes igen, något flaxade kring mig, som om det var som en stor fågel eller något som vädrade och blåste på mig, vad som hände med mig vet jag inte, det var säkert min skyddsängel som fick mig att få förståndet att komma tillbaka.

- Vad blek du är, sa Britt när jag kom tillbaka till min plats i kupén.

- Mår du illa?

- Jag mår bättre nu, sa jag.

Tågkonduktören kom fram till oss och undrade om vi hade märkt att dörren till vagnen hade gått upp.

- Ja, sa jag, jag såg att dörren flög upp av sig själv.

- Det är något fel på dörren, det har flugit in en uggla genom dörren, den är längre bort i vagnen nu så det är ingen fara längre, sa konduktören.

Det kändes skönt att jag fick reda på vad som hade hänt mig. Jag var rädd för att åka tåg länge efter detta.

Ronny Lagerwall, ronnylagerwall-telia.com.

Ronny Lagerwalls hemsida

Copyright © 2010 Ronny Lagerwall.

Kapitel ett: Olga Bohlin.

Kapitel två: Livets skola.

Kapitel tre: Fixa lovor och Ivarssons huvudbry.

Kapitel fyra: Den lilla stöten.

Kapitel fem: Den stora stöten.

Kapitel sju: Rickelstorp.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.