Strålande stjärna

Det har blivit en ritual. Hon gör det varje år på samma dag. Om det inte är en lördag eller en söndag, förstås. Då får det bli fredagen innan. Hon lämnar äldreboendet i dunkappan och fäller upp huvan. Egentligen är den i varmaste laget, men den är lång nog. Det är mörkt trots att klockan bara är lite över halv fyra på eftermiddagen. Ishinnan på asfalten glittrar i månljuset och hon går försiktigt för att inte halka.

Skolgården är tom men det lyser i de flesta fönstren i skolbyggnaden. Adventsljusstakar på den översta våningen. Bara en del av skolan är helt mörklagd, det är gymnastiksalen. Men det är inte dit hon ska. Det droppar på huvan när hon går under den stora eken. Den som ger skydd mot regn på skolavslutningar med höstlikt väder och svalkande skugga när solen steker. Den måste vara långt över hundra år gammal nu men den har överlevt både klättrande barn och hårda bollar.

Hon går in genom dörren till den del av skolan som de yngre barnen håller till i. Trapphuset luktar blöta yllevantar, nu liksom då. Teckningarna på väggarna har också samma motiv som när hon gick där, julgranar, tomtar och färglada paket. Hängarna utanför klassrummen med barnens namn ovanför är också sig lika. Namn som har skiftat över tiden, men som nu i många fall är desamma som hennes klasskamraters. Hon får syn på sitt eget namn, stannar till och glömmer för en kort stund varför hon är här idag. Det hänger en boll av rött garn från syslöjden på hängaren. Kanske tänkt att hänga i granen. Hon kan inte låta bli att ta ned den och känna på den. Den är mjuk och kittlas lite i handen. Fint, Ester, tänker hon och hänger tillbaka den med ett leende. Tänker att det är så mycket som är sig likt ändå. Det är nästan bara skrivstilen som skiljer nu från då. Och mängden kläder på hängarna.

Doften av sågspån vilar tung utanför slöjdsalen. Lukten av svettiga, kvarglömda gymnastikskor och blöta handdukar från våningen ovanför får henne att snabba på stegen förbi de äldre barnens gröna plåtskåp. Bitar av sönderrivet papper samsas med dammet under elementen här. I ett fönster ligger ett blått skrivhäfte och en ensam mandarin. Hon anar en svag doft av kaffe från lärarrummet längst ner i korridoren.

Nu står hon utanför aulan. Det är tyst och tomt, men scenen är svagt upplyst. Hon går in, nickar åt höger och vänster mot de tomma stolarna hon passerar på väg fram. Det blir lite svårare för varje år att ta sig upp på scenen, hon måste vända sig om och sätta sig på kanten för att lyckas. När hon står där öppnar hon kappan och låter den långsamt falla till golvet. Hon rättar till glittret i håret och knyter det röda sidenbandet runt midjan på det långa vita nattlinnet. Sen sätter hon handflatorna mot varandra och fyller lungorna med luft.

"Natten går tunga fjät… runt gård och stuva, kring jord som soln förlät… skuggorna ruva…" Hon sjunger alla tre verserna och den första på Gläns över sjö och strand också, innan hon niger mot stolarna och glider ner från scenen. När hon går tillbaka till äldreboendet faller blöt snö på hennes kappa. Det är den äldre sköterskan som släpper in henne. Medan hon får hjälp med att borsta av snön från axlarna väntar hon tålmodigt på den fråga hon alltid får.

   –Jaha ja, har Ester varit och sjungit in julen nu? frågar sköterskan.

Fast hon egentligen vet. Nästa gång följer hon kanske med Ester till skolan. Eller näst-nästa. Hon har också gått där.

   –Naturligtvis, svarar Ester, så att man säkert vet att det blir gjort.

Irja Hed

Copyright © Irja Hed 2015 -

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.