Vägen till himmelen

Med pesten kom en kraftig dödsvåg. Jag och Ben förlorade vår äldre syster, men mamma och pappa hade dött flera år tidigare, pappa på grund av alkoholen. Han drack och var nästan aldrig hemma och mamma låg sjuk i cancer, doktorn sade att hon inte hade långt kvar, så det var bara Ben och jag.

Innan mamma var sjuk jobbade hon som servitris på en liten resturang och pappa jobbade i smedjan, men varje helg tog han med hela familjen på utflykt till landet, på den tiden hade vi pengar så att vi klarade oss, sen blev det värre och värre när mamma blev sjuk och pappa började dricka. Pengarna minskade vart efter tills vi inte hade några kvar. När mamma var bättre gick hon till kyrkan och tiggde mat och pengar, men sen var det jag som fick gå eftersom Ben var för liten.

Doktorn hade rätt, mamma hade inte långt kvar att leva. Hon dog i sömnen på vintern, då det var som kallast. Hon såg fridfull ut, som om hon blivit frisk samma stund hon försvann. Doktorn sa att hon var stark, hon kunde ha dött tidigare. Ingen kunde betala för en riktig begravning, så hon lades bakom kyrkan där de fattiga låg begravda.

Jag tog mammas död väldigt hårt, jag grät mig oftast till sömns. Ben var bara tyst ock kunde sitta vid mammas säng i flera timmar. När pappa fick höra vad som hänt försvann han, ingen såg till honom sedan dess.

Eftersom vi bodde i en fattig stad, var det ingen som lade märke till en ljushårig liten femtonårig tjej och hennes tioåriga lillebror som var föräldralösa som så många andra.

Snön smälte och våren kom. Med våren kom pesten. Det luktade ruttet om djuren som låg överallt. Död. Död överallt. Kyrkogården blev full snabbt och de som inte hunnit begravas brändes.

Ben blev sjuk före mig och jag tog hand om honom så gott jag kunde. När Ben blev sjuk fruktade jag att jag även skulle förlora min älskade lillebror, men då anade jag inte att det var mitt öde jag borde oroa mig för. ”Mary… Om jag dör, då får du inte bli ledsen, för jag kanske har det bättre i himmelen.” Viskade Ben när han var som sjukast och jag lovade honom det. Då kändes allt hopplöst, jag var säker att jag skulle förlora min bror. Jag grät tyst och bad att jag skulle få dö istället. Han hade så hög feber att jag trodde att han skulle brinna upp.

Jag blev sjuk helt oväntat, jag vaknade en morgon av att jag hostade blod. Jag kände att jag blev svagare och svagare för varje dag, men tanken på att lämna Ben alldeles ensam och sjuk tvingade mig att kämpa. Jag var för svag för att äta, för svag för att röra mig överhuvudtaget, så jag låg kvar i sängen i samma position med ena armen runt Ben.

En dag kände jag mig bättre, men när jag skulle resa mig upp från sängen så fortsatte jag uppåt tills jag såg mig själv ligga i sängen alldeles blek och kall... och orörlig... Alldeles död. Bredvid mig, eller min kropp, så låg Ben och andades tungt. "Mary!" Viskade han hest. Jag är här, ville jag bara skrika, men sen var jag borta. Borta var rätt ord, för jag var inte på jorden.

Det blev en varm och solig dag i juli, två månader efter det första dödsfallet, som min själ lämnade kroppen den haft i femton år, tre månader och åtta dagar. Ben låg kvar i sin säng och andades tungt men jag stod framför en enorm regnbåge utan slut. Jag visste att regnbågen ledde upp till himmelen så jag tvekade inte en sekund när jag tog det första steget på regnbågens trappa, jag ville inte lämna Ben men jag kunde ändå inget göra för att hjälpa honom, så därför bestämde jag mig för att istället hjälpa mig själv. Jag fortsatte att gå, i tusen år eller två minuter, jag hade ingen uppfattning om tiden. Jag kom i alla fall fram till slut, till himmelen. Jag befann mig på en äng, på min högra sida hade jag havet som speglade solen som stod högt upp i skyn. Vad var det där uppe, om det här är himmelen? På min vänstra sida hade jag en skog med träd som var så höga att man inte kunde se vart de slutade, mellan skogen och ängen stod en liten röd stuga och jag bestämde mig för att gå dit.

Dagarna gick och jag tänkte på Ben allt mer sällan. Jag brukade springa ikapp med fåglarna, leka kurragömma med rådjuren och jag kunde rida på björnarna. Här var alla vänner. En familj. Och så en dag kom en liten pojke gående mot mig över ängen. Hans ögon lyste och kinderna var röda. Ben! Jag sprang mot honom med utsträckta armar, han skrattade av lycka och började springa mot mig. Jag omfamnade honom och höll honom hårt, så som jag längtat efter så länge. Ben log ett glädjestrålande leende mot mig. "Nu är vi tillsammans igen!! Sade han. Jag nickade instämmande. Senare samma dag när det var mörkt, lade vi oss i gräset bredvid varandra och tittade upp mot stjärnorna. Ben hade somnat med ett leende på läpparna och jag suckade lyckligt och slöt ögonen jag med.

Jag vaknade upp i ett ljust rum och en kvinna i vit rock böjde sig över mig, "Hur mår du?" Frågade hon med mjuk röst. "Vem är du?" Fick jag fram. "Jag är sjuksyster här på Brightwoods sjukhus." Sjukhus? "Var är Ben?" Viskade jag. "Din lillebror? Jag är ledsen men han klarade sig inte. Det var två poliser som hittade er i lägenheten för två dagar sedan, de hade fått i uppdrag att leta efter överlevande. Du har svävat mellan liv och död tills nu. Jag är ledsen för din bror..." Men det var inte jag, jag log, för jag visste att Ben var på ett bättre ställe där han inte behövde svälta och vara sjuk. Jag skulle träffa honom tids nog, men tills dess skulle jag leva mitt liv.

Julia Henhammar

Julia Henhammar

Copyright © 2012 Julia Henhammar

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.