Den Gamle Skidåkaren

Einar och Nils var på hemväg från prästgården. De gick och läste för prästen, som det kallades. De skulle konfirmeras till våren. En gång i veckan gick de den långa vägen till prästgården för att bli förhörda av prästen om sina kunskaper i kristendom. Psalmverserna var en fasa, tyckte de. Det var endast flickorna som var dumma nog att plugga in dem. Ibland kunde prästen bli riktigt irriterad på gossarna.

Väglaget var moddigt, för det hade kommit nysnö efter plogningen och pojkarna hade inget annat färdsätt än att gå. Sparkstötting var inte att tänka på. Det hade varit tö och svår halka förra veckan, så plogbilen hade ryckt ut och sandat rejält på sina ställen.

Nu gick pojkarna och förhörde varandra på de nya psalmverserna som de fått i läxa till nästa gång.

När de var mitt för Långbron – den långa gångbron som var genvägen, över den strida älven, till Sågarn´s – där folk, som hade skog, fick sina bräder sågade, stannade Erik. Han vrängde av sig ryggsäcken och tog upp sin psalmbok. Nu skulle han förhöra Nils på psalmverser, förkunnade han:

   –Kan du "Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaska… " Längre han inte Erik förrän Nils började läsa högt och rent, så Erik blev – minst sagt – förvånad och sa:

   –VA! Va i all sin dar? Det där kunde du ju inte hos prällen, förut i dag!

   –Näe, den fanns inte i huvudet då, svarade Nils, nästan lika förvånat. – Nu är det din tur, Erik. Kan du: "Blott en dag ett ögonbick i sänder eller Härlig är jorden …? "

Erik stod tyst en stund, sedan sa han: "Nej, vi slutar! Jag kan ingen av dem." Så slog han ihop psalmboken och stoppade den tillbaka i ryggsäcken. När han reste sig upp och skulle trä på sig ryggsäcken igen sa han:

   –Kolla på andra sidan! På andra sidan älven åker det en knepig skidåkare! En gammal gubbe! Titta!

   –Vilka konstiga kläder han har, påpekade Nils.

   –Vem är det där? Varför åker han bara en liten bit i taget och stannar i ett kör? Där på andra sidan är det ju bara sten och stubbar, varför åker han där? Hur kom han dit, det finns ingen väg på den sidan älven! Vart kom han ifrån?

   –Han kanske stod där när vi kom, fast vi inte tittade åt det håller då, sa Erik i ett försök att få grepp om hur de kunnat missa skidåkaren som faktiskt befann sig ganska nära.

Nu stod gestalten på andra sidan älven blick stilla. Lite framåtlutad som om han vilade på stavarna, som för övrigt verkade väl robusta.

Helt plötsligt reste han upp sig och pekade framför sig i luften med staven. Gång på gång tog han upp staven och liksom pekade mot gläntan i skogen, där som det gick in en vik av sjön.

   –Vad tror du han menar med de där konstig kasten som han gör med staven? undrade Nils.

   –Ja, vet inte, men det verkar ju nästan som om han försöker göra oss uppmärksamma på någonting, försökte Erik att gissa.

   –Jamen varför ropar han inte åt oss då, i så fall?! inflikade Nils.

Så satte Nils två fingrar i munnen och busvisslade, så det nästan slog lock för öronen på Erik, som ryckte till och försökte tysta ner Nils.

   –Ge dig! Ser du inte att det är en äldre man? Visa lite respekt, vet-ja, fräste han åt sin kamrat.

   –Ja, men han kan väl säga något och inte bara stå och glo! anmärkte Nils som istället tog sig för att ropa:

   –Ville du säga oss något?

Nu blev Erik ursinnig och hoppade på Nils och vräkte ner honom i snön och skrek:

   –Håll käft! Annars ska jag mula ner dig i snön så du grinar, hotade Erik.

   –Jag lovar att jag inte ska busa, bara du slutar, stönade Nils under Eriks tyngd.

   –Nå, sköt dig då! förmanade Erik och släppte greppet om kamraten och reste sig upp och skulle just borsta av sig snön, när han upptäckte att skidåkaren var borta.

   –Han är borta! VART tog han vägen? Han syns inte till någonstans. – Ramlade han ihop? undrade Erik för sig själv.

Nils, kravlade sig upp på alla fyra och tittade hastigt bort mot stället där de sett mannan. Nils hoppade raskt upp, borstade av sig det värsta och sa:

   –Kom! Vi sticker och kollar! – Kom! – Skynda dig!

Pojkarna skyndade sig bort till bron och gick snabbt över till andra sidan. Där fick de ge sig av vägen och pulsa genom den djupa snön åt det håll där de sett skidåkaren stå.

   –Nej, nu måste vi ju vara förbi stället där han stod, sa Erik.

   –Det kan vi väl inte vara heller! – Vi har ju inte sett till ett enda spår än, invände Nils.

   –Jamen, jag vet ju att han stod alldeles här. Vid den här lite krokiga björken.

   –Jamen när det inga spår finns, så var det nog den där björken i stället, sa Nils och pekade på en som stod längre bort mot skogen.

   –Okey då! Vi fortsätter väl då!

Efter en stund tittade pojkarna frågande på varandra. Det gick inte att se minsta spår i snön efter någon skidåkare och ändå hade de ju sett mannen båda två och under lång tid, så någon synvilla, kunde det inte ha varit. Det var de absolut säkra på.

Nu när det inte gick att hitta skidåkarens spår, kände de sig osäkra och lite rädda och även smått löjliga. Så de kom med än den ena dumma förklaringen efter den andra. Nils sa:

   –Jamen, spåret har väl blåst igen …

   –Och …? Hur menar du att det skulle ha kunnat blåsa igen, när det är absolut vindstilla? – Titta på träden! – Snön som kom i natt ligger ju fortfarande kvar på dem.

   –Jamen det kan ju ha varit en sådan där tromb … en sådan som bara blåser upp på ett enda ställe, försökte Nils att försvara sin idé.

   –Tromb?! – …på några meters omkrets, långt nere vid marken? – och som inte ens ruskar snön av träden. Dumbom! sa Erik och såg sig runt omkring efter spår.

Snön låg vit och till synes helt orörd.

   –Han måste ha åkt neråt sjön till, försökte Nils.

   –Jaa, höll Erik med. Åt något annat håll kan han ju knappast ha gett sig iväg. Storskogen och den branta höjden har han ju åt det andra håller – och över älven har han inte kunnat åka.

Pojkarna pulsade sig fram mot gläntan i skogen för att om möjligt kunna se om mannen fortsatt ner till sjön, för dit kunde han ju ta sig, men inte utan spår!

Pojkarna var både andtrutna och svettiga när de hörde ropen på hjälp nerifrån sjön. De stannade och stod blick stilla för att kunna höra vad rösten sa:

   –Hjälp! hörde de. Nöd! kunde de också urskilja. "Kom!" var också ett ord som hördes. Men all snö som var på marken och på träden, dämpade alla ljud effektivt.

Byns modigaste småkillar hade sopat och hållit snöfritt över en ganska stor bit av den vik av sjön som gick in strax bortom älvens utlopp. Där åkte de skridskor och spelade ishockey.

Skridskor var dyra leksaker. Inget för barn på landet. Det var mest stadsbarn, vars föräldrar hade både tid och lust att följa med sina barn till sådana exklusiva nöjen, brukade föräldrarna på de små gårdarna i Bergslagen säga. Ingen idé för barnen att tjata om skrillor, när inte föräldrarna hade råd att köpa skridskor till sina barn.

De här grabbarna som brukade spela ishockey, tyckte att det skulle vara roligt om de kunde få ihop ett ordentligt lag, så de kunde spela emot varandra, mer som på riktigt. Därför frågade de sina kompisar i skolan om de ville var med på en match. – Ryktet spred sig som en löpeld och alla som kunde få tag på någon form av skridskor, lovade ställa upp.

Nu blev det tjat hemma i stugorna … Alla ville givetvis ha skridskor. En del av grabbarna, fick låna sina storebröders halvrör. Andra hade lånat skrillor av någon bekant eller släkting. Somliga hade faktiskt dessa gamla "Trôllskötter". De spiskroksliknande skridskor som deras föräldrar köpt i sin gröna ungdom, långt innan de blev gifta och familjeförsörjare.

"Trollskötter" var föregångarna till Spiskrokarna, och dessa kunde vem som helst skicka efter via postorder från: "Trollskötten & Cp" Valåsen, Karlskoga.

Det fanns en och annan grabb som kommit över äkta ishockeyrör och den som ägde ett par sådana var givetvis styv och stolt. Dessa skridskor var speciella. På dem satt det fast en känga. Var de för stora, fick åkaren ta på sig fler par raggsockor.

Det letades på vindar och söktes ute på magasin och visst gick det att få fatt på åkdon… fast hurdana var de? – Rostiga, slöa, trasiga remmar som ersatts med snören. – Träplattan på spiskroken kunde var halv och ja… Det var bedrövligt, rent ut sagt. MEN åka det skulle de flesta göra.

Det blev en salig blandning, från antika spiskrokar – till dåtidens 50-tals toppmederna skrillor?

Just den här dagen hade det samlats många grabbar, i åldrarna 9 till 12 år, borta på isen. De delade upp sig i lag, satte ut målstolpar och spelade. Det gick jättefint och de gjorde mål på varandra och klappade om vinnarna och tjoade. De gjorde precis så som de sett de vuxna göra.

Det var bara det att det blev för många pojkar på samma plats när Per-Erik Vendelkvist gjorde mål. Lagkamraterna stormade bort för att dunka honom i ryggen. – Isen brast och han försvann rakt ner i djupet. Ett par av de andra grabbarna, som också föll i, lyckades i sista stund häva sig åt sidan och kunde på så vis ta sig upp.

Per-Erik sprattlade med både armar och ben och kom upp till ytan. Det var inte lätt att få kontroll på det kaos som bredde ut sig. Det blev i stället ytterligare en grabb som hamnade i vaken.

Isen var så pass svag så om det blev mer än en på just det här stället, brast isen ytterligare. Det resulterade i att även den tredje pojken hamnade i samma vak som de andra två.

Det var en fruktansvärd maktlöshetskänsla som kamraterna kände, när de skrek på HJÄLP, allt vad det orkade. Det såg inte ut som om det skulle gå att få upp någon ur det kalla, mörka vattnet.

Just då kom Erik och Nils släntrade ut på den sopade isen.

Nu var goda råd dyra: Erik och Nils, var ju längre och även starkare än de yngre pojkarna.

Det delades ut order och både Erik och Nils lade sig ner på isen. De yngre killarna fick i uppgift att hålla fast benen på Erik och Nils, så inte de också drogs ner i vaken. Ganska bra med ishockeyklubborna – de gick att använda som armförlängare – till den av de nödställda som själv orkade ta tag och dra sig upp.

Det gick åt krafter – mod och envishet, innan alla tre pojkarna var uppe ur vaken och kunde kallas räddade.

Slutet gott, tack vare den gamle skidåkaren, "från andra sidan", som ville visa att något hade hänt där nere på sjön.

Ingbritt Wik

Copyright © Ingbritt Wik 2013

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.