Maria


Kamilla Kirch




Arma vemod, din arvedel som kvinna

Kapitel fyra

Isak hade spänt Bläsan framför den lilla svarta kärran med två stora hjul och satt visslande på kuskbocken. Maria såg hur hans ansikte lyste upp när Johanna kom ut och gick fram till ekipaget. De vida ärmarna på hennes svarta sidenblus fladdrade lätt för vinden och den svarta kjolen framhävde hennes ovanligt smala midja, när hon tog Isaks hand och klättrade upp och satte sig bredvid honom på kuskbocken och tillsammans körde de iväg till logdansen i Muskus, men först skulle de hämta Anna, Johannas bästa vän och hennes man som bodde på den lilla landremsan som låg mellan de två Muskus sjöarna och i dagligt tal kallades för Halsen.

Maria hörde sin mors glada skratt när de körde sin väg och när sedan Isak stämde i med sitt bullrande skratt kände hon sig med ens extra lycklig. Maria tänkte vilket vackert par de var. Johanna som var lång och small med sitt mörka, tjocka hår uppsatt i en stor knut och Isak med sitt rödblonda lockiga hår och de stora blå ögonen där skrattet alltid blänkte. Maria var också lång som sin mor men annars tog hon efter sin far med sitt blonda hår och sina mörkblå ögon. Beda hennes syster däremot tog helt efter sin farmor, hon var kort och finväxt med sitt röda, lockiga hårburr och sina stora grågröna ögon.

När Karl slutligen kom ut igen efter att ha ursäktat sig med att han hade glömt något, hade Maria nästan gett upp hoppet om att han någonsin skulle bli färdig. Han log gav henne en klapp på axeln och tillsammans började de promenera efter grusvägen ner mot kärrvägen som ledde till Muskus.

Den ljumma vinden från sjön slog emot dem när de passerade det sedan många år övergivna Olstorpet som låg inbäddat under ett par stora träd och där det ena fönstret som satt på gaveln speglade solens strålar och kastade sin solkatt på vandrarna.

Vet du Karl om vem som ägde torpet eller vem som hade bott där, frågade Maria som alltid hade varit nyfikne på dess historia. Karl svarade att det enda han visste var att torpet på något sätt tillhörde Johanna.

– Kommer du ihåg Karl när vi hade klättrat upp i den stora häggen och du föll ner och bröt armen, sa Maria plötsligt när doften av häggens många blommor slog emot dem.

- Ja visst minns jag det. Jag glömmer aldrig hur du satt uppe i trädet och skrek för att du inte vågade klättra ner och hur jag fick springa upp och hämta mor Johanna som kom med sin stora mage och klämde sig upp i trädet och sedan lotsade ner dig. Inte brydde hon sig mycket om min brutna arm inte, hon spjälkade den och talade om för mig att om jag någonsin mer skulle lura dig att klättra upp i ett stort träd skulle jag vara karl nog att hjälpa dig att komma ner. Men jag har inte fler minnen av dig sedan den sommaren.

Över Marias ansikte gled ett sorgset uttryck men så log hon och sa, - minns du inte att bara några veckor senare föll hon i källaren och jag flyttade upp till mormor i Krokbäcken.

– Javisst så var det, mormor som du fick ditt namn efter, hon var snäll hon. Jag minns henne med hennes lilla, böjda gestalt, när hon kom på besök och hade dig med sig.

Du vet väl att mor Johanna var hennes enda barn och att Eugenia var en fosterdotter som var ett par år yngre än henne men jag tror att det fanns några äldre bröder som mormor skötte om när hon gifte sig med morfar som var änkling, fortsatte Karl och sparkade till en liten sten så att den flög ett bra stycke framför dem. Maria som inte ville visa sig sämre gick fram till samma sten och gav den en rejäl spark hon med.

De fortsatte att sparka stenen framför sig och talade om hur synd det egentligen var att man inte kunde vara barn längre än så där en tolvtretton år, sedan blev det arbete och sällan någon tid över till lekar.

Tänk dig Maria om folk levde lika länge som folket gjorde i gamla testamentet när en del levde till dess de blev flera hundra år. Skulle folk leva lika länge nuförtiden då kunde vi nog få vara barn ända tills vi var sjuttio om inte åttio år, sa Karl och skrattade.

Maria instämde nickande och svarade, - men då hade nog varenda sten på den här grusvägen blivit sparkad ner till Muskus och vad tror du att Muskusbönderna skulle tycka om att ha all småsten från Avaträsk att ta reda på. Bägge skrattade åt tanken och Karl la kärleksfullt armen runt hennes axlar och de gick bägge tysta, var och en i sina tankar.

- En shilling om jag gissar rätt på vad du tänker på, sa Maria plötsligt och Karl svarade, – Topp.

Maria påstod stolt att han gick och tänkte på vägen som skulle byggas i svackan mellan Flakaberg och Långberget och Karl tittade förvånat till på henne.

Hur i all världen kunde du veta det, frågade han och Maria skrattade och svarade att när han tänkte på svåra saker som han inte riktigt förstod fick han en särskild rynka mellan sina ögonbryn.

- Ja du känner mig nog bättre än jag känner mig själv, du Maria, sa han och började tala om att han för sin det trodde av vägen uppe i Långbergssvackan skulle bli en väg för tågen som han hade läst om för att det verkade vara den enda lösningen för det fanns ingen annan anledning att bygga en väg just där.

Jag tror att i framtiden kommer folk att använda sig av tåg i stället för hästar, åtminstone när det gäller långa vägsträckor, fortsatte han och tystnade. De hade nu kommit ända fram till Krokbäcken och där tog Avaträskvägen slut och de sträckte på sig när de fortsatte på kärrvägen som kom från Agntjärn via sjön och ledde fram till Muskusbyn, för att sedan fortsätta upp till Manjärv och ända till Piteälven nere vid Alteråns mynning.

Maria skyndade på stegen och plötsligt stannande hon till och frågade Karl.

– Tror du att jag kommer att bli uppbjuden till dans eller måste jag sitta med de gamla kvinnorna hela kvällen och lyssna till deras prat om barna födslar och sjukdomar.

Karl vände sig om och granskade henne noga uppifrån och ner. – Du inte alls ful om man tittar närmare efter. Du har fars ögon och din näsa är inte för stor, du har en ganska bra kropp och du har stora bröst. Nog tror jag att du kommer att bli uppbjuden men om det hjälper lovar jag att dansa den första dansen med dig och då kan alla se att du faktiskt kan dansa. Din blå klänning sitter fint på dig och du har en smal midja. Det enda som kan vara lite av ett problem är att du är lång som mor Johanna och en del karlar vill inte dansa med någon som är längre än de själva.

Maria kände sig nöjd efter Karl hade sagt sin mening. Hon visste att Karl aldrig skulle säga något som han inte menade varken i stort som i smått. Hon återgick till att tänka hur avundsjuka alla de andra unga kvinnorna skulle bli när de såg hennes blå klänning eftersom just den blå färgen var det svårt att färga själv och tyget var tunnare än det vanliga hemvävda och det gjorde att kjolen lätt svängde. Den vita sjömanskragen skulle nog bli gräddklicken på kakan tänkte hon och sträckte på sig och skyndade på Karl som naturligtvis kom på att han var nödig och behövde lätta på sitt vatten.

Se fler kapitel av "Maria" här

Fler kapitel kommer att läggas upp efterhand.


Copyright © 2010, 2011 Kamilla Kirch.

Kamilla Kirch hemsida

Kamilla Kirch andra hemsida


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.