Vi stod på stranden till en stor flod


Toivo Molin




Vi stod på stranden till en stor flod, men vi talade inte med varandra. Vi talade inte med dem som stod till vänster eller dem som stod till höger; vi talade inte med dem som stod bakom; inte heller med dem som stod framför – ingen sade något till någon. Vi var många, som stod på stranden till den stora floden, men ingen sade något. Alla, som stod på stranden, såg ut på flodens vatten – det vatten, som gled förbi utan skummande virvlar och utan sådana ljud, man ofta hör vid stora floders stränder.

Ångorna, som steg ur floden, gjorde bilden av den motsatta strandens bergiga konturer diffus. Inga skepnader avtecknade sig mot de diffusa bergens konturer; ingen av dem, som stod på stranden till den stora floden, sökte heller något på den andra stranden eller mot de bergiga, diffusa konturerna – alla såg ut i floden, som gled förbi utan sådana ljud, man ofta hör vid stora floders stränder.

Vi var många, som inte talade med varandra och inte heller såg på varandra eller visste vem den till höger, eller den till vänster, eller den bakom, eller den framför var; men ingen tänkte på det, alla var tysta, alla såg ut på floden, som gled förbi utan att ge ljud ifrån sig; sådana ljud man ofta hör vid stranden till stora floder, där alla, som står utmed floden, står tysta och ser ut på floden.

De, som stod ute i floden och gled på flodens vatten, var inte samlade i grupper så som de, som stod på stranden och såg ut i flodens vatten, som gled förbi utan att ge ljud ifrån sig; de var inte många, men det kom någon glidande då och då. Ingen av dem, som stod ute på floden och gled förbi dem, som stod på stranden och såg ut i flodens vatten, sa något; de visste inte att de gled, de visste inte att de gled på en flod – ingen tänkte på det; floden kom från höger och gled åt vänster.

Varför floden kom från höger och gled åt vänster var det ingen av dem, som stod på stranden och såg ut på flodens vatten eller dem, som stod ute på floden och gled, tänkte på – ingen tänkte på någonting.

De, som stod på stranden och såg ut på flodens vatten, kunde ha frågat dem, som stod och gled på flodens vatten, men ingen tänkte på att fråga; alla var tysta, alla såg ut över flodens vatten, som gled utan att ge sådana ljud ifrån sig som stora floder brukar.

De, som stod på floden och gled, var alla tysta, men ingen tänkte på det och ingen frågade; de såg inte på varandra, och heller inte på sig själva, och inte på floden, och inte på ångorna, som steg ur floden och gjorde båda strändernas förtoning diffus, men de tänkte inte på det.

De visste inte att de stod på en flod och gled från höger till vänster på vattenytan och de visste inte att det stod någon på en flodstrand och tittade på vattnet i en flod, som gled utan skummande virvlar och utan sådana ljud, man ofta hör från stora floder, utan att se något – men de tänkte inte på det.

De, som stod på stranden – vid floden, och de som stod på vattnet – på floden, som gled från höger till vänster, var överdragna med något fuktigt, genomskinligt segt, som fick deras svepning att häfta vid kroppen och anletsdragen att slätas ut, och håret att ligga bakåtstruket – liksom slickat – och ögonen att inget se, men det droppade inte från någon.

Alla, som väntade på flodens strand och alla, som gled på flodens vatten, med början från höger – och i en fortsatt, aldrig sinande, glidande ström från höger till vänster – väntade förgäves på att komma över floden till den andra stranden …

Färjekarlen Karon var död.

Ej glider över floden Styx små, vackert vimpelprydda båtar


Ej glider över floden Styx små vackert vimpelprydda båtar

Ej heller visar upp sig några högmodsdjur som ståtar

Nej, små och ynkliga där sitter på de enklaste av tofter

De som – inom kort – i Hades finner, att allt blott stoft är

Livet rinner bort rätt fort i floder … som den här

Av förutsättningar som fanns en gång

Och ljöd så ljuvligt i en moders sång

Det, som den gången, skimrade som vackraste klenod

Nu är förlorat, här dricker man ur glömskans flod


Karon står vid åran, tar betalt för överfarten

En obol är priset, resan utgör också själva starten

På ett liv i drömlik glömska eller kanske är det så

Att man återvänder för att äntligen förstå…

Något, som man hela tiden vetat, men – ändå…

Trevande man går bland vänner som ej ser

Man frågar, ingen svarar, hur mycket man än ber

Man återvänder så – att i en annan dimension

Få se att allt blott var en trollkarls illusion

I framtidsinspirerat överlevnadsperpektiv

med glömda Gudar och ett konstlat yttre liv

går människan omkring och letar uti dunkla spår

av Gudars tankar och de meningar hon ej förstår

men anar eget karma bakom ständigt recidiv

Du som just nu ...


Var stilla, hör du något?

Lyssna!

Gör det något

om du inget hör?

Just det,

som du inte märker …

Just det,

som nu inte värker …

Det är livet,

som blev givet

Dig,

som just nu dör.


Toivo Molin


Copyright © Toivo Molin 2014


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.