En sagolik djursaga

Det var en gång en bondkatt från Malmö som hette Lasse.

När han var på semester på ön Teneriffa, en av de spanska Kanarieöarna, träffade han skogskattsjäntan Lise från Norge. De blev kära i varandra och gifte sig. Hur det gick till och vad som sedan hände. Det skall jag berätta för er barn.

Teneriffa

Lasse satt vid stranden och läste i en spännande bok om jättar och bergatroll. Då en darrande röst bakom honom sa: "Kan du hjä-älpa mig?" "Jag är för-för-följd!"

Lasse tittade sig förvånad om. Där stod det en kattjej och såg bedjande på honom.

"Förföljd?"

"Ja, av en närgången drummelkatt. Han står därborta."

Hon pekade. Lasse tittade. "Kors i jösse namn!"

Stirrande på dem stod det en uppnosig, välslickad sol och vårare katt med mittbena och om halsen hade han en gul rosett med bruna prickar.

Lasse tänkte fnittrigt: "Han påminner om lussekatten som jag åt upp i julas-förföriskt lockande."

Han tog mod till sig och gick emot den fräcke tjejjägaren. Och han tänkte:"Nu blir det strid på liv och död."

Men drummelkatten som aldrig hade kämpat mot en bondkatt från Skåne. Han blev jätteskraj och sprang slokörad iväg med svansen mellan benen.

Kattflickan såg med beundran på Lasse, när han stolt gick tillbaka med svansen högt i vädret. Hon tänkte: "En sån modig kille och så stilig han ser ut med sin svarta päls och vita tassar."

Och Lasse tänkte: "Så granner hon är, grå päls med vita stänk, yvig svans och glittrande blå ögon."

De hälsade tass och han sa: "Jag heter Lasse och kommer från Prasselskogen i Malmö."

Hon sa: "Jag heter Lise och är från Norge."

Så började deras kärlekssaga.

När de tre veckor senare satt på en klippa, tätt intill varandra och såg månen spegla sig i Atlanten, föll det en stjärna från himlen. "Nu får vi blunda och önska oss något", sa Lasse.

Det gjorde de. Då hördes ett "klick!" "Vad var det för ljud?" sa Lise undrande. Lasse svarade inte på frågan.

Han gick ner på knä, tog Lise i höger framtass och sa: "Vill du gifta dig med mig?"

"Jaa!" Hur visste du min önskan förresten?"

Lasse sa:"När det hörs ett "klick!" Då skall man gifta sig. Det gjorde sveriges kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia."

Så vigde sig Lise och Lasse på ön Teneriffa, i den populära djurkyrkan "Animalen". Fågelkören sjöng och en musikalisk tax spelade på orgeln.

Djuren i kyrkan utbrast: "Vilket stiligt brudpar!"

Några grät glädjetårar när Lasse och Lise sa "Ja" inför prästen.

Prasselskogen

Lasse och Lise sade "Adjö!" till sina vänner på ön Teneriffa och flög hem till Sverige. För i Prasselskogen, där Lasse var född, stod det en stuga och väntade på dem.

"Nu är vi snart framme", sa Lasse. Han pekade mot en glänta i skogen, där det stod hallonröda stugor alla med trädgårdar omgärdade med staket målade i alla regnbågens färger.

"Åh, så vackert!" sa Lise förtjust.

När de kom fram sa Lasse: "Den här stugan är det."

Han öppnade dörren. Tog tag i Lise, lyfte upp henne i sin famn och bar henne in.

"Vad gör du din toker!" sa Lise skrattande.

"Man ska bära sin brud över tröskeln. Det betyder tur", sa Lasse.

"Då får vi hänga en hästsko över dörren, för det betyder också tur", sa Lise.

Lise gick husesyn. Hon kollade varje vrå utom vinden, ibland gjorde hon små glädjeskutt och utbrast: "Åh, så fint. Åh, så trevligt!"

Kvällen kom. De lade sig och somnade bums. Men Lise blev väckt mitt i natten av ståhej från vinden - ett brak en duns. Någon skrek:""Aj!Oj! min nos. " Någon annan skrek: "Gå och lägg dig din klumpeduns!"

Lise blev himlaskraj och ruskade Lasse. "Va, va, e´de", sa han yrvaket.

"Det är tjuvar på vinden"

"Ingen fara", sa Lasse lugnande. "Det är bara herr Ekorre som går i sömnen och då brukar han välta saker."

"På vinden?", sa Lise undrande.

"Det glömde jag säga till dig. ", sa Lasse. Han kände sig lite dum.

"Bor där någon mer?"

"Ja, familjen fladdermus, men de stör inte."

"Jasså?" sa Lise frågande

"Nä, för dom sover hela vintern, hängande upp och ner i taket. "

"Upp och ner?"

"Ramlar de inte ner då?"

"Nä, de håller sig fast med tårna."

"Skönt att veta", sa Lise och somnade om igen.

Hon kände sig trygg hos Lasse.

Syjuntan

Efter några veckor var Lise bekant med de flesta djuren i Prasselskogen. En dag kom fru Spillkråka och hackade på dörren.

"Stig in, så sätter jag på kaffet", sa Lise.

"Tack! Det ska smaka."

Lise tänkte:"Hon ser ju travlig ut i sin svarta fjäderdräkt och delvis röda nacke(spillkråkskarlarna är röda på hela hjässan - Vilka snobbar!)

"Jag kan inte stanna så länge", sa fru Spillkråka "för mina kära små busfrö är ensamma hemma."

Lise smålog och sa: "Ta en kaka till!"

Fru Spillkråka sa: "Jag är högsta hönset i vår syförening. Du måste gå med. Vi har såå trevligt!"

Hon lutade sig mot Lise. Blinkade med sitt ena gulvita öga och viskade förtroligt, som till en kompis:"Inget skvaller, bara senaste nytt."

Aviga och räta

Lise gick med i syföreningen. Där sydde hon sköna tröjor till sig och Lasse och broderade fina dukar. Men hon fick också intutat i sina öron att en del djur i Prasselskogen (enligt sydamerna)var slarviga och bar sig dumt åt.

Det kunde låta så här när de sladdrade som värst: "Har du hört att fröken Grävling badade så gott som naken i bäcken?". . . "Jösses! Är det sant?" "Å, jag var hemma hos familjen Stork på Gåsgatan-Gud va där såg ut! De va så man kunde storkna!" Bla, bla, bla.

På ett av symötena, när damerna höll på som värst, brast Lises tålamod och hon röt: "Nu får det minnsan vara slut på skvaller om kleti och pleti! Fy skäms! Ni borde sitta i skamvrån hela bunten!"

Damerna satt som förstenade. De skämdes. Fru Spillkråka var inte bara röd på en del av hjässan. Hon var röd i hela ansiktet.

Efter den läxan blev det en snäll syjunta som nästan alltid talade väl om sina grannar.

Prasselskolan

Lasse arbetade med att köra timmer till sågverket. Där kapade och sågade man trädstammarna till brädor. I år behövde man extra mycket virke för det skulle äntligen bli byggt en ny skola.

De två som satt i skolrådet och bestämde över Prasselskolan. Det var prästen Hornuggla och fru Larvskrika. De hade i flera år sagt "Nej!" till en större skola. Men, de fick till slut ge med sig för skolfröken Rödräv och ungarnas vilda protester.

Nu skall jag berätta hur det gick till.

Det var ofta bråkigt och stökigt i Prasselskolan på lektionerna. Varför? Jo, för att skolhuset hade blivit för litet. Det blev en gång i tiden byggt för plats till trettio ungar. Nu var det femtio.

Klart det blir väsen. Det begriper till och med åsnor för dom är inte dumma, bara envisa.

En dag tröttnade skolfröken Rödräv och slog sin högra framtass i sitt bord (katedern) och utropade: "Ungar vår skola är för trång! Nu kraxar och gnyr vi inte längre. Nu kräver vi en större skola, med fler lärare!"

"Hurra!" jublade ungarna. De gjorde skyltar. På dem skrev de:

Bygg! Bråka inte!

Vi små behöver också plats! Så de så.

Sedan marscherade de till prästgården.

"Vad nu då!"sa prästen Hornuggla häpet till sin fru: "Vilket herrans väsen det är på gården."

Undrande kliade han sina långa örontofsar och gick ut på balkongen. Vilket liv! Där stod skolfröken och alla eleverna med sina skyltar och de ropade så högt att det hördes över hela Prasselskogen: "Vi vill ha en större skola! Bygg nu!"

Prästens ansikte blev först rött som en vallmo, sedan vitt och gult som en prästkrage. Men när ropen fortsatte att skalla tänkte han: "Det är bäst jag lugnar mig". Sagt och gjort. Han blev from som ett lamm och sa: "Ja, ja, kära barn ni får en ny skola."

"Tack", sa fröken Rödräv.

Och ungarna hoppade och slog kullerbyttor av glädje.

Lasse planterar

Det var en sådan där skön-äntligen-morgon, då djuren i Prasselskogen jublade: "Våren är här! För nu är Lasse ute och planterar i bara sommarpälsen!"

Det var sant. Lasse jobbade för fullt i hans och Lises trädgård. Han grävde, krattade och gjorde långa fåror med en käpp i jorden. Däri sådde han frö som skulle växa upp till: kål, morötter, sallad och spenat.

Nu undrar väl ni barn som läser detta varför Lasse fick så brått med att så grönsaker. Jo, det var för att varje sommar ordnade djuren i Prasselskogen ett stort knytkalas och då fick djuren ta med sig vad de ville i matväg.

Och i år skulle Lasse och Lise ta med sig grönsaker för det visste de att många av djuren tyckte om.

Men Lasse sådde också mycket av olika blommor, för han och Lise älskade att se och dofta på olika blomster.

Helst Kattmynta - den blomdoften låg etta på katternas önskelista "tio i topp".

"Det här se bra ut. " tänkte Lasse när han hade sått klart.

Han tänkte vidare: "Nu fattas det bara regn, sen kommer det att växa så det knakar i marken."

Han avbröts i sina tankar av Lise som ropade från verandan: "Frukost!"

"Tack, det skall bli gott. "svarade Lasse.

När de druckit av flädersaften och smakat på Lises hembakade bullar. Tog Lise bringaren och glasen på en bricka och gick ut i köket. Då hon kom ut igen sa Lasse undrande: "Varför haltar du? Har du ont?"

"Ja, i min högra framtass."

"Får jag se. Åh, vad svullen den är! Du får gå till doktorn."

Lise skakade på huvudet och sa: "Vi försöker först med örtmedicin och hjälper inte det, då går jag till läkare Kronhjort."

"Har vi örter hemma?" undrade Lasse.

"Nej, du får gå ut i naturen och plocka."

"Javisst! Vilka sorter vill du ha?"

Lisa tänkte länge, men sa till slut: "Försök hitta Kamomill och Hästfibbla till min ömma tass. Maskrosblad mot förkylning och lös i magen och Gullviva för hård i magen."

"Visst, lilla gumman", sa Lasse och gav henne en puss på nosen. Sedan tog han rottingkorgen i höger hand och gav sig iväg.

Lasse plockar blomster

Lasse var på väg till en plats som låg vid en mosse för där visste han att blommorna trivdes.

Han sa: "Hej!" till några Kattugglor, men de svarade inte för de liksom fladdermössen sover helst på dagarna och jagar på nätterna.

När Lasse kom fram till mossen togs han emot av leende blommor. Han tyckte de ropade: "Plocka! Plocka mig!"

Men det var vårvinden som blåst upp sig och skojsamt vädrade ut sitt ordförråd. Lasse skrattade och sa: "Där åkte jag på en riktig blåsning!"

Han fyllde raskt rottingkorgen med de örter Lise önskat och begav sig hemåt. Men vad nu! Rätt som han gick där i hurtig takt, hoppade han högt upp i lyften och fräste ilsket.

Varför? Jo, för det hade knakat till i snåren och ett stort brunt ludet ansikte med grönbruna ögon stirrade på honom. Ansiktet slickade sig om nosen och sa: "Mums, mums. " och brummade förnöjt.

"Vad i alla mina kattår!" utbrast Lasse. "Är det du Nalle Kraftig?"

"Ja, hm, mums", sa Nalle och kom fram ur buskarna.

"Jösses! Vad du skräms."

"Inte meningen." Han tittade mot Lasses Rottingkorg där några blommor nyfiket tittade fram. "Å du blockar örter?"

"Ja, till Lises ömma tass, så jag får skynda mig hem", sa Lasse.

"Visst, hälsa Lise" sa Nalle Kraftig och försvann in iskogen.

När Lasse kom hem sa Lise frågande: "Var hittade du örtblommorna?"

"Vid mossen."

"Mötte du någon?" "Ja, brunbjörnen Nalle Kraftig. Han skrämde mig."

"Är han farlig?"

Lasse sa leende: "Nej, han är en snäll 350 kilos klump som gillar att busa med sina ungar och klättra i träd."

"Klättra i träd, 350 kilo?" sa Lise förvånad.

"Ja, men du, den största av alla brunbjörnar i hela världen, den väger, den väger 750 kilo. Den bor i Alaska på Kodiakön."

"Åh", sa Lise, "då väger den ju mer än två Nalle Kraftig. Vilken baddare!"

Längtar efter bus

Lise och Lasse trivdes i skogen bland alla sin vänner, men de var ändå ledsna ibland. Varför var dom de tror du? Jo, för de hade inga egna ungar att älska. De blev mest sorgsna på våren, för då hade de flesta djuren sina stugor och kojor fulla med hungriga gaphalsar som knuffades och skrek: "Vi vill ha mer!"

Fast hos Lise och Lasse var det tyst till och med på vinden, för familjen Ekorre hade flyttat och fladdermössen gjorde inget väsen.

Lise suckade och sa: "Åh, vad jag längtar efter bus!"

Lasse log och sa: "Ja, ett litet jamande kattungebus som klättrar i gardinerna och river ner blomkrukor."

Kattungen

Lasse mötte en förmiddag älgen Gustaf II vid bäcken.

"Jasså, du är också ute och strövar.", sa Lasse.

"Mysigt väder.", svarade Gustav II.

Lasse berättade att Lises svullna tass hade blivit botad med örtsalva.

Gustaf II talade om att han byggt ett högre hus till sig och sin familj, för deras gamla stuga sjönk ihop och blev lägre - till slut slog de skallarna i taket. Och en älg med bulor i huvudet den vågar ju inte visa sig ute för att då pekar "Retstickorna" finger och ropar: "Titta! Titta! Vilken fuling!"

("Retstickor" finns det både bland djur och människor).

Plötsligt stannade Gustaf II, nosade i luften och utbrast: "Naturklamparna" är här!" - Djuren kallar ibland människorna för "Klampare" för att några av oss måste trampa på och skräpa ner i naturen.

Lasse sa:"De vågar sig inte till Prasselskogen, för de tror att det spökar här."

"Jag vet", sa Gustaf II" Men det doftar "Klampare", det tummar jag på."

Lasse sa: "Du har väl inga tummar."

"Det klövar jag på.", sa Gustaf II och knuffade Lasse lätt i baken.

Tyst. . . tyst. . . De smög fram som indianer i snåren. Åh, där ... där satt det en gubbe lutad mot ett träd, ja han sov, snarkade högt. Han var klädd i en lång gul rock som hade påsydda lappar i olika färger och på huvudet hade han en hög röd hatt. Vid hans vänstra sida stod en säck.

"Vad ska vi göra?", viskade Lasse.

Då hörde de ett ömkligt gny från säcken. "Jag tror den rackaren har fångat en katt. " , sa Lasse. "Den måste vi rädda. "

"Det fixar jag", sa Gustaf II. Han sträckte på sina långa ben och böjde sin kraftiga nacke. Hans skovelhorn såg imponerande ut.

Lasse tänkte: "Jösses! Vilken best!"

Gustaf II stampade i marken, bölade högt och rusade mot den sovande.

Gubben i den höga röda hatten for upp som-ja, jag vet inte vad. . . Jo, som han hade en raket i byxorna, armar och ben flaxade som väderkvarnsvingar. Hatten flög upp i luften och gubben Ropade: "Det är inte sant! Jag drömmer!"

Men det var minsann sant. Så gubben han sprang och kom aldrig mer igen.

"Det var det ja", sa Gustaf II.

"Nu ska vi se vad som finns i säcken", sa Lasse.

"Åååh!" utbrast de. Det var en pytteliten kattgosse som låg i säcken.

"Han är granner, nästan lika söt som min lille grabb. ", sa Gustaf II.

Lasse tog upp det lilla "knytet" i famnen och sa: "Jag kilar hem med honom till Lise."

"Gör du det", sa Gustaf II och tog på sig gubbens röda hatt.

Så nu vet ni det barn. Möter ni en älg i skogen som har en hög röd hatt på huvudet. Ja, då är det Gustaf II.

Glad och nöjd som en spelmanskatt sprang Lasse hem till Lise med det lilla "Knytet" och lade honom i Lises garnkorg.

"Vad är det för skräp du lägger i korgen?", sa Lise.

Då hördes ett ynkligt gnäll från "skräpet".

"Vad i alla mina lyckliga dagar!", utbrast Lise. "Det är ju en babykatt! Var kommer den ifrån?"

Lasse berättade hur han och Gustaf II räddat "Knytet" från en kattfångare.

Lise sa jublande glad: "Åh, vad fin han är, svart med vit svans och vita tassar. " "Nu ska du få mjölk, sen får du vila dig i vår säng. . . Åh, så fin du är!"

Lasse sa: "Tänk att vi äntligen får lite bus i huset."

"Får vi behålla honom?", undrade Lise.

"Ja, alla djur som man räddar från djurplågare får man enligt djurlagen behålla.", sa Lasse.

Gullegrisen

Stolta visade Lise och Lasse upp "Knytet" för djuren i Prasselskogen och djuren sa: "Vilken sötnos." "Vilken gullegris!"

När "Knytet" blev två månader ung, tyckte Lasse och Lise det var dags att han fick ett riktigt namn: sötnosen, lilleponken. . . ja, det går ju an att heta när man är en babykatt. Men tänk er att komma till skolan och fröken frågar: "Vad heter du?" Och du svarar:"Gullegrisen."

Då hade de andra skolungarna fått "retstickekul" "Gullegrisen!" Ha, ha, ha!"

Så Lasse gick till prästen Hornuggla och sa: "Vi vill döpa vår son. Kan du nästa söndag?"

Hornuggla tog fram en stor tjock bok och mumlade: "Nja, hm, nu ska vi se. . . "

"Vilken jättebok!" utropade Lasse.

"Ja, du i den här boken står namnen på alla djuren i Prasselskogen."

"Finns de så många namn?", undrade Lasse.

"Ja, och de flesta är olika. Vad skall er krabat heta?"

Lasse sa:"Det vet vi inte än. "

"Vet ni inte?" "Senast lördag vill jag ha namnet på den lille."

"Jaha, det ska bli. ", sa Lasse. Han kliade sig i huvudet och tänkte:"Hur ska detta gå?". . . "Hej då!"

"Kors, va han fick brått", sa Hornuggla till ekorren som satt på fönsterkarmen och åt på en nöt.

Lise och lasse satt hemma i stugan och funderade så det knakade i väggarna:"Vad ska "Knytet" heta?. . . Frasse, Måns. . . ? Nää! Detta går inte."

Men då kom brevbärare Korp flygande och kraxade: "Ordna en namntävling!"

Och så blev det. Nästa dag satt det lappar på några av skogens träd. På dem stod det: "Vet ni ett bra namn på en kattgosse?" Lägg svaret i vår brevlåda, vänligen Lasse och Lise.

Fredag morgon

"Lasse, hämtar du tidningen?"

"Javisst, Lise. " Men vad nu! Ytterdörren gick inte att öppna. Det var något i vägen.

"Vad är det Lasse?", sa Lise som hörde hur han stönade.

"Dörren går inte upp!"

"Dumheter", sa Lise lite irriterat.

Hon klev upp ur sängen. Men hur de än puffade gick dörren inte att rubba. Lise sa:"Vi får ropa på hjälp."

"En bra katt reder sig själv", sa Lasse och hoppade ut fönstervägen. Lise följde efter.

Vad fick de se framför dörren? Jo, en jättehög av brev och längst in i högen skulle det finnas en stackars överfull brevlåda. Vad tror ni som läser den här sagan det var för brev? Just de! Det var kattnamnsbrev. Och vad gjorde då Lasse och Lise? Jo, de ställde sig att stirra på posthögen, sen började de fnissa och skratta så deras magar guppade och deras magar ...

Till slut sa lasse: "Det blir nog bäst om prästen väljer ut ett namn till "Knytet".

"Så gör vi", sa Lise.

Dopdagen

Söndag morgon klädde Lise och Lasse sig i sina finaste högtidskläder. Och den lille "Knytingen"var som Lise sa: "Jättegullig i sin blå dopklänning."

De begav sig iväg till kyrkan. Plötsligt började det regna.

"Vi får ta skydd under en gran" sa Lasse.

Lisa sa:"Det är bara en skur. "

Hon fick rätt för efter en stund tittade solen åter fram.

De fortsatte mot kyrkan. Men. . . stigen de gick på hade blivit lerig och hal av regnet och rätt som det var föll Lasse pladask i gyttjan med "Knytet" i famnen.

"Vilken osis!"utropade Lise förfärad.

"Ja, Ozis, kan han heta!" hojtade Lasse glatt.

Lise sa: "Nä, det är inget namn."

"Jo, med "Z" sa Lasse.

Så blev "Knytet", sötnosen, gullegrisen, döpt till Ozis av prästen Hornuggla.

Igelkotten

Tiden gick och Ozis växte upp växte upp till en stilig katt. det tyckte i alla fall kattjejerna.

Ozis gillade att vara med sina kompisar i skogen. De byggde gömställe, lekte indianer och "kåbåjsare". Det var en härlig tid.

Ozis var en dag ute och plockade kottar. Då hörde han någon ropa:"Hjälp! Hjälp!"

Det var en stackars igelkott som hade trillat ner i en grop och inte kunde ta sig upp.

"Vilken tur att jag hörde dig. ", sa Ozis "Ta tag i min svans så drar jag upp dig."

Tjosan! Igelkotten var räddad i ett nafs.

"En svans kan man ha mycket nytta och glädje av. ", sa Ozis.

Igelkotten sa tacksamt:" Tur för mig att du inte var en Manzkatt för de har ingen svans. " Han tog sig försiktigt på nosen som hade svullnat och nu liknade en bintjepotatis.

Ozis sa: "Följ med mig hem, så får du salva till din ömma nos."

"Bussigt", sa igelkotten.

"Jag heter Ozis med z. " Vad heter du?"

Igelkotten blev tyst. Det föll några tårar utmed hans kinder. Slutligen sa han lågt:" De kallar mig "Mjukis"

"Mjukis?" "Du borde ju heta "Taggis. ", sa Ozis.

Igelkotten förklarade för Ozis: Våra taggar är mjuka som hårborstar när vi föds, sen ska vi kunna spänna ut dem så de blir hårda och vassa som synålar. Men jag är två år och mina taggar förblir mjuka. Därför blev jag retad i skolan så nu har jag rymt.

"Vad spännande. " sa Ozis.

Igelkotten blev hjärtligt välkomnad av Lise och Lasse.

Lise smorde in hans svullna nos med örtsalva.

När Ozis berättade varför "Mjukis" hade rymt. Sa de: "Du får bo hos oss så länge du vill. "

"Tack", sa igelkotten, men jag måste snart dra vidare. "

"Varför?"

"Jo, för i det stora landet Amerika finns det en stam Svartfotsindianer. De kan göra en trolldryck som smakar blääähä, men den gör mjuka taggar hårda och sylvassa."

Lise sa: "Du stannar väl här några dagar?"

"Ja, tack!"

"Braa!"jublade Ozis, "Då ska vi ha kul."

Det blev kväll igelkotten gäspade stort och sa: "Jag är kolossaltrött. "

"Då lägger vi oss. ", sa Ozis.

På väg till sängen tittade "Mjukis" i spegeln och sa nöjd: "Din mors örtsalva hjälpte. Min nos liknar inte en potatis längre.

"Bra.", sa Ozis, "Då kan vi gå upp i utsktstornet och titta i tubkikaren i morgon."

"Kikare?" "Vad är det?" , sa "Mjukis" undrande.

Ozis sa:"Med den kan man se ända in till staden och människorna."

"Människor?", sa "Mjukis" storögt.

"Har du aldrig mött några "Klampare?"

"Nä, berätta!"

"De kan bli två meter höga. De har två ben, två armar och ett huvud. Spelar bingo på lördagar, äter ärtor och pannkakor på torsdagar."

"Mjukis"sa: "Två meter höga, två ben. Trillar dom inte då?"

Ozis sa:"Först kryper de, sen river de ner saker och bär sig åt. Å, sen kan de gå."

På morgonen höll Lise, Lasse och Ozis rådslag i köket. Igelkotten "Mjukis" sov.

Lasse sa:"Vi kan ju inte fortsätta att kalla vår nye vän för "Mjukis".

"Så sant, så sant!", sa Lise.

Ozis sa: "Det är ju därför han rymt. Men vad ska han heta?"

Då föll det en ner en av Ozis plockade kottar på golvet.

"Nu vet jag!", tjoade Lise. "Kotte" kan han heta!"

"Nja", sa Lasse tveksamt.

Ozis sa:"Byt ut o-et mot ett u, så blir det Kutte. "

"Kutte, Kutte". . . de liksom smakade på namnet.

"Okej!" "Det är ett bra ord. ", sa de till slut.

Igelkotten blev jätteglad , när han hörde att de ville ge honom namnet Kutte.

De döpte honom nästan på riktigt. Lise tog fram ett handfat med vatten. Ozis tände ett ljus och Lasse sjöng nationalssången.

Lise stänkte vatten Över igelkotten och sa: "Härmed döper vi dig till Kutte."

Några fladdermöss som smygtittat från vinden sa tårögda "Åh, så vackert!"

Senare på dagen sa Ozis till Lasse och Lise. "Vi kilar till utsiktstornet."

Lasse nickade jakande och Lise sa: "Gör ni det, men kom hem innan det blir mörkt. " "Visst. ", sa Ozis.

De båda vännerna kom fram till utsiktstornet och tittade upp "Kors så högt! , sa Kutte.

"Följ mig.", sa Ozis.

När de klättrat upp utbrast Kutte: "Åh, åjanamej! Jag svindlar."

"Det går över", sa Ozis lugnande.

På darriga knän gick Kutte fram och såg in i tubkikaren, skrek till, ramlade baklänges och ropade: "Stadsklamparna är här!"

Ozis sa:"Nej, se dig omkring, inga "Klampare".

Kutte protesterade och sa:" Dom var jättenära. Jag skulle kunnat ta på dem."

"I kikaren ja, sa Ozis, men inte i verkligheten."

Kutte skämdes lite grann. Han tittade i kikaren igen, länge och sa: "Du Ozis. Jag vill till staden och se hur människorna är och hur de lever. "

"Jaha", sa Ozis. " "Kör i vind."

Lise tvekade, när Ozis sa att han ville visa Kutte storstaden. Ozis talade då om att Kutte aldrig hade varit i en stad.

"Okej!", sa Lasse. Men se upp för Stadsklamparna."

Lise suckade och sa:"Aldrig varit i en stad, inte mött människor. Å, du ska åka till Amerika. Ja, jag säger då de, de barna, de barna!"

"Det går säkert bra", sa Lasse.

Lise packade Ozis sidoväska med örtsalva, yllemössor och vantar.

"Men mor. Det är ju sommar!"

"Jag vet, men det kan bli kalla nätter."

Ozis viskade till sin nye kompis:" Ja, se mammor!"

Kutte såg allvarligt på Ozis och sa:"Du skall vara glad över din mor. Jag har ingen mamma. Hon är i himlen:"

"Förlåt", sa Ozis.

"Ingen fara. " "Jag vet att hon vakar över mig. Det är därför jag törs försöka ta mig till Amerika."

Till staden

Ozis och Kutte gick med raska steg Sjungande: "Hej hå, hej hå! Vi nu mot staden gå. . . "

Efter en mil sa Kutte: "Puh! Jag måste vila."

"Jaha", sa Ozis.

"Jo, för när du tar ett steg med dina långa ben, då får jag ta tio. "

"Det har du rätt i", sa Ozis.

De slog sig ner vid vägkanten.

Plötsligt hörde de ett galopperande ljud. Taram. . . taram.

En glänsande svart häst dök upp. Den stannade och sa glatt: "Tjena! Vart är ni på väg?"

"Till stan", sa Ozis.

Kutte frågade nyfiket: "Vad heter du?"

"Svarten."

"Jag heter Kutte och min vän heter Ozis med z ", sa Kutte.

Svarten granskade de båda vännerna och sa: "Jag skall till Jägersro travbana och se min bror tävla. "

"Vad spännande.", sa Ozis och Kutte.

"Hoppa upp på min rygg, så slipper ni gå ända till stan."

"Vågar vi de?", sa Kutte.

"Visst! Håll i mig", sa Ozis.

Taram. . . taram!

Mot staden i galopp det bar.

"Vad tycker du om att rida?", frågade Ozis Kutte.

"Kul, men jag börjar att bli öm i baken."

"Ingen panik. Det botar vi med min mors örtsalva."

De närmade sig storstaden. "Här hoppar vi av", sa Ozis till Svarten."

"Skall ni inte följa med och se min bror tävla?"

Ozis föklarade för Svarten att Kutte aldrig hade varit i en stad. Därför ville de närma sig försiktigt.

"Jag förstår", sa Svarten och önskade dem lycka till.

"Tack för skjutsen!"

"Ingen orsak!". . . taram, taram!

"Åh, så pirrigt det känns i min kropp", sa Kutte. Där de låg och spanade på folk.

Ozis sa: "Vi skall snart smyga oss in i varuhuset, som ligger där borta."

Han pekade mot en stor byggnad, dit folk rusade in tomhänta, men kom ut fullastade med paket.

Kutte skakade på huvudet och sa fundersamt: " Varför har de så brått?"

Ozis sa:"Det är något galet med människorna, för ju bättre dom får det, desto mer jäktar dom. "

Kutte sa:" Ja, som dom rusar borde de ha få massor av tid över."

"Det har du alldeles rätt i. ", sa Ozis.

Klockan närmade sig stängningstid för butikerna.

Varuhuset

Ozis sa:"Nu smyger vi oss in. " "Okej!", sa Kutte och tog tag i Ozis svans.

"Vad tycker du kompis? Häftigt, va?"sa Ozis.

Då de kommit in i det nu folktomma varuhuset och såg sig omkring.

Kutte sa storögd:"Otroligt va grejor."

"Nu ska vi ha kul!", tjoade Ozis och gjorde höga glädjesprång.

"Har du fått fnatt i bollen." sa Kutte fnissande.

"Ja, och nu ska du få världens överraskning-Blunda!"

Kutte blundade och Ozis förde honom ... Kutte visste inte vart.

"Nu får du titta!", sa Ozis muntert.

Kutte häpnade över alla leksaker han såg: mjukisdjur, fotbollar, bilar, tåg ...

"Kom!", hojtade Ozis "så kör vi ikapp. " Han hade satt sig i en brandbil.

"Okej!" Kutte hoppade in en polisbil.

"Tuta och kör!", skrek Ozis.

"Å, vad kul vi har haft. ", sa Kutte, när de efter biltävlingen och andra lekar pustade ut bland nallebjörnarna.

"Det är toppen att vara kompisar. ", sa Ozis.

"Men, du. ", sa Kutte. "Nu är jag trött som en vilsen sömngångare.

"Det fixar jag. ", sa Ozis. "Mot sängarna marsch!"

"Vad skönt. ", sa Kutte gäspande, när de hade krypit ner under täcket i en stor och skön himmelssäng.

De båda bästisarna somnade bums. Och de borde ha sovit ända till morgonen. Men ... Kutte blev väckt av att några som pratade högt, och han såg två ljusstrålar från ficklampor i dunklet. Han blev byxis och knuffade till Ozis.

"Vad är det med dig!", sa Ozis. Och han fortsatte muttrande. "Bli väckt mitt i sömnen. Jag som drömde om det godaste jag vet-chokladpudding med vispgrädde. Nu gäller det att somna om igen innan den tar slut."

Då hörde de ett brak. Någon i dunklet sa:"Tyst! Du väcker ju hela stan."

"Förlåt, Lången.", sa en annan röst.

"Ja, ja Holmen, men du, nu ska vi bara stjäla dyra guldsaker."

Nu var också Ozis klarvaken och lite skrajsen.

De kunde skymta skurkarna som närmade sig dem allt mer.

Kutte och Ozis kröp långt ner under täcket och låg tystare än möss.

Den ena av tjuvarna sa: "Du, Lången jag måste gå på toa."

"På muggen nu? Jag har väl aldrig hört på maken!"

De båda bovarna försvann bortåt.

"Vad gö-ör vi nu-u. ", sa Kutte med darrig röst.

Ozis sa:"Vi gör som i en tjuvfångarbok jag läst."

"Hur då?" "Följ mig, får du se."

"Okej!", sa Kutte och tog tag i Ozis svans.

De smög fram i en av gångarna. "Där är det.", sa Ozis.

Han pekade först på en dörr med skylt där det stod "Guld och Silver"sedan på en annan dörr med skylt där det stod "Kylrum" Kutte förstod inte ett smack.

"Vi byter skyltarna", sa Ozis

"Javisst! Va fiffigt! Då går tjuvarna in i fel dörr.

"Just de. ", sa Ozis stolt

Då de ändrat skyltarna gömde de sig och väntade.

Bovarna Lången och Holmen kom tassande på tå. "Här är det! "Bra Holmen", sa Lången. " Han gnuggade händerna och skrattade nöjt.

Skurkarna öppnade "gulddörren" och gick in.

"Va´kallt hä-är är, Lången."

"Lugn Holmen, snart värmer guldet."

Ozis rusade fram och låste in dem.

"Vad i hela världen!ropade tjuvarna. De sparkade på dörren, men det hjälpte inte. De var fångna i kylrummet.

"Sådärja", sa Ozis "Där kan dom sitta och svalna tills polisen kommer."

M-åtta

Ozis och kutte var på väg ut genom varuhusets bakgård då de hörde ett gnisslande ljud från ett skräpigt hörn.

"Djink, djonk", och någon ropade: "Älp! Älp!"

Det visade sig vara en plåtrobot i ett eländigt skick.

Ozis sa:"Hur i all sin dar, ser du ut?"

"Du har ju börjat rosta din stackare", sa Kutte medlidande.

Roboten som förresten liknde en "stadsklampare" klädd i plåt sa stammande:"S-vå-rt pr-ata, be-hööv-er sm-örj-as."

"Örtsalvan!" utropade Ozis och Kutte på en gång. De smorde in robotens alla leder.

"Åh, vad skönt!"sade denne, när han åter kunde tala och gå normalt igen.

"Hur har du hamnat här?" undrade Ozis och Kutte.

"Mitt namn är M-åtta", sa roboten. "Jag är född i en uppfinnarverkstad i USA. När de tyckte jag var klok nog sålde de mig hit till varuhuset, men jag trivdes inte här, så jag spelade dum. De trodde att jag hade en "skruv lös" och kastade ut mig på "värdelös" högen."

"Vad skall du göra nu?" frågade Kutte.

M-åtta sa:"Vet inte. Vart är ni på väg?"

Ozis sa:"Min kompis Kutte vill till Amerika. Hur nu det skall gå till."

M-åtta:" Utmärkt! Toppen kamrater! Jag ringer min tvillingbror. Han är maskinist på fartyget "Hjälmaren" som går mellan USA och Danmark. Jag ringer bums!"

Efter en stund återkom M-åtta glad i hågen och sa: "Vi har tur. Båten ligger just nu förtöjd vid kajen i Köpenhamn och jag har fått jobb som smörjare i maskinrummet och Kutte blir min medarbetare."

"Hipp!Hurra!" jublade Kutte. Sedan såg han på Ozis och sa:" Jag sa ju att min mor vakar över mig. "

Ozis undrade hur de lätt kunde ta sig till Köpenhamn.

"Med bil så klart!, sa M-åtta.

De gick till leksakerna. M-åtta satte sig i en racerbil och sa: Den här lånar vi. Hoppa in. Jag kör! Wroom!Wroom!

Full fart genom stan. Över Öresundsbron och de var i ett huj i Köpenhamn.

I hamnen låg fartyget "Hjälmaren förtöjt. M-åttas bror hälsade dem välkomna.

Det blev dags för Ozis att säga farväl till sin vänner. Det var inte lätt. Det kändes i hjärtat.

Kutte lovade att komma åter till Prasselskogen-heltaggad.

M-åtta ville ha receptet på Lises örtsalva.

Ozis stod länge, länge kvar vid kajen och vinkade av sina kompisar som var på väg till Amerika.

Valdor Magnusson

Copyright © 2013 Valdor Magnusson

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.