Sagolikt om tuppen Selma


Valdor Magnusson




En sagolik men ändå sann berättelse från den skånska landsbygden på 1930-talet.

Det var en gång en tös som hette Asta.Hon bodde med sina föräldrar i ett torp i en skånsk by.De hade en gris, höns och en strykarkatt som började bli alltmer hemtam. Asta var åtta år den hösten det hände hjärtesaker, saker som fick henne att från hjärtat utbrista: "Det var och är det värsta och det bästa jag har varit med om i hela mitt liv!"

En morgon råkade Astas far trampa på en av deras kycklingar.

  – Den klarar sig inte, sa hennes far.

Asta sa vädjande: "Låt mig rädda den till livet." Och så blev det. Asta bäddade ner den skadade kycklingen i en ölback nära den goda spisvärmen i köket. Och kan ni tänka er, efter kärleksfull omsorg från Asta klarade sig den lilla gula dunungen. Visserligen verkade den inte riktigt kurant för den liksom dansade framåt, gick några steg,snurrade ett eller ett par varv,och så fortsatte den.

  – Veterinären får undersöka henne när han ändå kommer för att se till hur grisen mår, sa Astas far.

De döpte kycklingen till Selma.

Selma växte och växte,till en färggrann...tupp? Ja, skrattar ni men det är mänskligt att fela även i Skåne. Några som däremot inte skrattade,det var hönsen,för det lät som om de kacklade:"Dansa någon annanstans,dansa...". Man kan med andra ord säga att Selma blev deras hackkyckling.

Tuppen Selma följde Asta nästan vart hon gick och Gud nåde den som försökte röra Asta,för då försvarade Selma sin människovän med flaxande vingar och huggande näbb. Selma visade också på andra sätt att hon...förlåt.han gillade Asta,för när Asta kom från skolan väntade Selma på henne vid gärdsgården. Han brukade då flaxande ta sig upp på hennes högra axel och smackande stryka sin näbb över hennes ansikte och nafsade henne i håret.

  – Varför heter din dansande tupp Selma? frågade klasskamraterna Asta, pillemariskt fnissande.

  – För att den är min, svarade Asta stolt.

För hon visste ju innerst inne att dom var avundsjuka, eftersom ingen av dem hade en så trogen vän som Selma.

Först kom veterinären och han sa: "Er gris mår bra men tuppen Selma har sorgligt nog inte lång tid kvar här i jordelivet."

  – Vi anade det,så jag får väl göra slut på hans lidande, sa Astas far.

Några dagar senare kom barnmorskan på besök och det vart mycket tissel och tassel och även spring värst var det med Astas far för han irrade omkring som en äggsjuk höna. Asta fick reda på att storken skulle komma till dem.

  – Gå ut på gården och spana för den är nog på väg, sa Astas far.

Asta kände hur det kittlade i maggropen, hon skulle få en bror eller syster. Det måste jag tala om för Selma.

... Men,var är Selma? Asta visste inte att hennes far redan hade sänt Selma till himmelriket, riket där inte ens tuppar och hönor blev mobbade.

  – Kom! ropade Astas far - men innan de gick in lyfte han upp Asta i sin famn och sa: "Tyvärr min tös lever inte din Selma men du får en lillebror istället."

Astas mor visade stolt upp det hårt lindade spädbarnet som hade båda benen i ett "paket".

Då skrek Asta förskräckt: "Han har ju bara ett ben!" och hon fortsatte snyftande: "Jag vill inte ha någon lillebror, jag vill ha min tupp."

Då lindade barnmorskan upp"knytet"...å se, Astas lille, lillebror han hade två ben och han liksom Selma kom att följa henne vart hon gick.

Tänk så det kan bli.


Valdor Magnusson


Copyright © 2012 Valdor Magnusson


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.