En blå ballong


Inger Sultan




Hon kände ingenting när han stack kniven i hennes kropp. Han stack den mellan det tredje och fjärde revbenet, snett uppåt. Hon kände ingenting men hon föll över sängen. En stor mörkröd fläck spred sig runt henne.

Samtidigt som hon föll såg hon sig själv som liten flicka. Hon såg när den stora blå ballongen flög upp mot himlen. Snöret som mannen knutit runt knappen på hennes jacka hade hon lirkat upp för att hålla det i handen. Men snöret gled ur hennes vanthand och den blå jättekaninen slet sig och svävade upp till molnen. Mamma skällde och var arg. Ballongen hade varit dyr.

Hon såg pappa. Han kom hem när hon hade julgransplundring och mamma försökte köra ut honom igen, men han slog efter mamma, satte sig bredbent mitt i rummet och började sjunga. Barnen som just drack saft och åt tårta, slutade äta och tittade bara på pappa. Plötsligt var festen slut. Mamma delade ut godispåsarna och barnen gick hem. Sen såg hon flaskorna på bordet och sina sovande föräldrar.

Hon såg pappas röda ansikte när han höjde armen med bältet.

Hon såg det sjaskiga rummet. Sängen med de blommiga lakanen. Den luggslitna dockan som hon klippt håret av.

Hon såg skolavslutningarna, när alla föräldrar fotograferade, men hennes föräldrar var inte ens där. Vissa år hade hon inte nya kläder heller. Och inga blommor till fröken. Den blomstertid nu kommer.

Hon kom ihåg att pappa var bortrest.

Hon kom ihåg männen.

Ljuden.

Sprutorna som låg i handfatet. Flaskorna som låg på golvet.

Mamma.

Hon såg armen med bältet när Pappa kom hem. Hon såg blåmärkena och de röda strimmorna på mammas kropp. Hon såg mascaran som runnit. De svarta gapande hålen efter utslagna tänder.

Hon såg när de lyfte ut möblerna på gatan.

Hon såg när socialen hämtade henne.

Hon såg när fosterfadern kom in på nätterna.

Hon såg fostermoderns anklagande blick.

Hon såg kompisarna.

Hon såg när hon och kompisarna rökte för första gången och hur hon hostade och spottade och hon såg när hon satt på stranden med sin första joint. Hon hade aldrig upplevt något så härligt.

Sen såg hon hur Jens, Ricky och Mackan slet av henne jeansen och våldtog henne, en efter en. Gång på gång. Hon hörde deras skratt när de sparkade ut hennes kläder i vattnet, lämnade henne och åkte därifrån på sina moppar. Hon såg när hon samlade ihop kläderna och hon såg hur tårarna rann på kinderna.

Hon såg när hon smög sig in. Hon såg fosterfadern som fortsatte där killarna slutat.

Hon såg ingen räddning.

Hon såg flykten.

Hon såg nätterna då hon drev runt och dagarna.

Där....hon liftar tillsammans med Kattis. De ska till Köpenhamn och senare till Roskilde. Fan. Vad det regnade. Det var då hon tappade hela sin reskassa. Tappade... den hade nog de där danska killarna stulit när hon slocknade. Morgonen därpå hade vakterna kört ut henne. Utan pengar och inga vänner. Hon förstod inte heller språket så bra. Skitig och blöt. Hon fick lift av tre killar i en stor amerikanare. De körde henne en bit, men de krävde också en del. Har man inga pengar får man betala med annat. I alla fall om man är kvinna. Hon ser de djävla svinen trots att hon blundar. Hon minns hur de turades om att ta henne i baksätet medan de körde vidare mot Helsingör. Där knuffade ut henne vid tågstationen. Naken på underkroppen. De kastade ut hennes jeans en bit bort. Förnedrad.

Hon såg när poliserna hämtade henne.

Hon såg en hopkrupen liten gestalt i fyllecellen.

Hon såg hålen i armvecket. Ränderna på underarmarna.

De vita blommorna på mammas kista. Pappas fyllestapplande steg från kyrkogården. Mormors tårar.

Hon såg sina trasiga gympaskor på mammas begravning. Hon var bara arton. Ingen vände sig mot henne. Alla gick. Utom hon. Vart skulle hon gå.

Tjackhora, skrek polisen.

Fitta, skrek männen.

Hon såg Matti. Hon såg hans ögon. Blå och varma.

Hon såg hans ögon. Blå och kalla.

Hon såg husvagnen. Blåmärkena. De röda ränderna. Hon såg knytnäven och kände smaken av blodet. Hon såg händerna som darrande letade rätt med nålen.

Hon såg inte männens ansikten.

Hon såg inte de smutsbruna hotellrummen.

Eller ville inte se.

Hon såg sjukhussalen och sitt lilla barn i armarna. Hon såg hur de slet honom ur hennes famn. Hon såg sina förtvivlade ögon.

Olämplig. Bättre för barnet. Fosterfamilj.

Hon såg mjölken sippra ur de ömmande brösten. Resterna efter födseln rinnande mellan benen. Hålet i magen. De vita tabletternas lindring.

Hon såg gatan. Bilarna. Flaskorna. Sprutorna.

Hon såg inte våren. Blommorna. Fåglarna.

Hon såg pappa. Hon såg att han inte kände igen henne. Hon ropade men han hörde inte.

Hon såg mamma. Vit och vacker. Inga blåmärken.

Hon såg pojken. Hennes lillpojke.

Hon såg Matti. Hon såg hans knytnäve. Sen såg hon inte....

Hon såg den blå ballongen fara upp mot himlen.

Vänta... hon ser någon inne i ballongen. En liten flicka, som trycker sin näsa mot ballongens blå och tittar ut. Hon vinkar.

Hennes ögon är klara och förväntansfulla...

Inger Sultan

Se hennes hemsida här.

Du kan kontakta henne här: boinsultan-gmail.com

Copyright © 2011 Inger Sultan.



Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.