Hallå Älgen!

Ronny Lagerwalls hemsida

De sju dödssynderna!

• Högmod
• Girighet
• Njutningslystnad
• Avund
• Frosseri
• Vrede
• Lättja

Kapitel 1:

Hallå Älgen! Högmod

Det var en gång en älg mamma som fick sin tredje kalv, pappan till kalven ville vara anonym, men mamman visste vem det var, "det är en stor och stark älgtjur och han har skogens största krona."

- Han kallas för "Benbrytarkungen", förklarade Mamman för sin nyfödda son, "Kungen" var så stor att honorna kunde bryta sina bakben när han besteg dem, det var tre stycken älghonor som hade råkat ut för "Kungens" brutala bestigningar.

De flesta honorna var rädda för honom, men "Elsa" som mamman hette var inte rädd för honom, Elsa hade en hållhake på honom, den stora älghannen var en ödmjuk och blödig kille inners inne, han var kär i Elsa och han var alltid så försiktig mot sin älskling. Elsa och "Kungen" som han kallade sig själv, skulle ligga ner i mossen när parningen pågick, det var en jobbig ställning för benbrytarkungen, men han var ju kär så det fick ju gå ändå.

Under parningen när kalven blev till, uppenbarade sig en älva som svävande över den sura mossen, älvan kom fram till det älskande älgparet, och fick se hur de passionerat de älskade.

- Ni kommer att få den klokaste kalv som någonsin har fötts på jorden, sa hon till paret som låg och älskade i mossen.

- Han skall heta Wallentino och han skall bli den nya konungen i skogen, hon nickade åt dem och blinkade, för att bestryka vad hon hade sagt.

- Vem fan var det, frågade Benbrytarkungen, han hade blivit väldigt lång i ansiktet under tiden som parningen pågick.

- Oh vad skönt, stönade Elsa, när hon kände en explosion i hela sin älgkropp.

När dimman hade lättat låg de kvar i mossen och vilade, det hade varit en svår situation för dem.

- Detta måste bli en speciell unge, sa Elsa.

- Ja, sa Benbrytarkungen, det tror jag också, min kärleksmuskel är totalt slut.

Wallentino var väldigt lättlärd, han hade ett bra minne och han var nyfiken på allt, när han var ett år ville han gå in till staden och se hur människorna bodde, men Elsa som också var en klok älg såg till att Wallentino stannade kvar i skogen, det var inte tid ännu för ett besök i staden, där allt var upplyst och frestande för en snygg yngling, med en vacker krona på huvudet.

Alla väninnor till Elsa sade alltid till honom att han var så vacker och hade vackra ögon och öron.

Wallentino var ofta nere vid gölen och speglade sig i vattnet, han började bli medveten om att han var en son till skogens Konung, självklart var han ståtlig när han gick i skogen, han ville gärna tävla med sina vänner, de skulle tävla i språng och i längdhopp, han visste att han inte kunde besegras av dem han frågade alltid om det var någon annan som ville pröva hans styrka och mod till sin publik, Elsa hade hört detta flera gånger.

- Du måste vara lite ödmjuk mot dina vänner, sa en dag hans mamma.

- Ödmjuk, frågade Wallentin, vad är det för något? undrade han.

- Du måste inte vinna i allting du gör, även om du är bäst, förklarade hans mamma.

Wallentino gick länge och undrade över vad hans mamma hade sagt, men det var så tråkigt att inte vinna hela tiden, jag skiter i vad Mamma tycker, tänkte han.

En dag kom Lisa till Wallentino, hon hade något och berätta för honom. Wallentino var glad över att se sin mamma igen, han hopade upp i luften för att vis sin glädje.

- Tjoho! Skrek han, mamma, vad roligt att du kunde komma, jag har slagit ett nytt rekord i rövglidning, sa Wallentin och såg stolt ut.

- Vad är rövglidning? Frågade Elsa sin son.

- Det är när man glider ner för en grushåla, med röven mot gruset, svarade Wallentino.

- Snälla Wallentino, sa hans mamma, inte skall du förstöra din fina rumpa och dina fina stora kulor du har i ändan.

- Det killar så gott i kulorna när man åker ner för gruset, skrattade Wallentino.

- Dumma unge! Du förstör dit liv om du fördärvar dina kulor, sa hans mamma.

Wallentins mamma var lite fin i kanten mot sin son, hon misstänkte att han var en älg av ett särskilt slag.

- Du måste se dig om efter flickor och inte hålla på att leka hela tiden, sa Elsa.

- Jag har många flickor som vill leka med mig mamma!

- Lek med dem då" sa hans älgmamma, och håll inte på och tramsa dig!

- Det är på tiden att jag berättar en sak för dig. Du är en albino, fortsatte hon.

- En vad för något? Frågade Wallentino.

- En albino, är en som inte har något pigment i skinnet, han har alltså ingen färg, han är helt vit, förklarade hans mamma.

Wallentino frågade inte mer, han gick iväg med sänkt huvud ut i skogen.

Tiden gick och Walle, som kallades av de flesta i skogen, blev större och större, hans krona glänste i vitt på huvudet, kulorna hade läkt och han såg ut som sin pappa mer och mer. "Jag kanske skulle kalla mig för Benbrytar Junior Kungen efter pappa", tänkte han. Den lilla gossen hade fått känslor för flickor som hans mamma ville, ansiktet hade blivit mycket längre, varje gång han betäckte någon blev ansiktet en bit längre, öronen hade blivit stora och spänstiga.

När han såg sig i gölens spegelblanka vatten så sa han högt för att alla skulle höra honom: "Hollywood nästa".

Alla skogens djur beundrade honom med falsk uppsyn, de önskade honom all ondska i världen, inte lycka, som han själv ville. Wallentino skulle snart få veta sanningen, han levde i sin lilla värld, där fanns inga hinder för hans överlägsenhet. Den gamla Älg Kungen såg vad som höll på att hända med sin son, Benbrytarkungen gick med sin son ut i skogen för att tala sin son tillrätta.

- Du måste tänka på att vara lite ödmjuk, sa Benbrytarkungen till Wallentino, skall man vara omtyckt så måste man vara ödmjuk i sin läggning.

Det var andra gången han hörde ordet ödmjuk, låtsades som om han begrep, han ville inte visa att han var så okunnig för sin far. Medan de gick i skogen och småpratade så hörde Wallentino en smäll i skogen, han såg sin far gå ner på knäna och ramlade omkull, vad var det för något som hände? Wallentino sprang mot stället där smällen hördes. När han kom fram till de som hade skjutit, såg han att de hade gevär i sina händer.

- Ni får inte göra så här med skogens vilda djur, sa han till jägarna.

Jägarna hörde vad han sa till dem, de trodde inte sina ögon eller öron, när Wallentin pratade med dem. Den vita älgen med den vita kronan, kunde prata med dem på människospråk! Det var två tjuv jägare som var ute på jakt, det var Sture, han var storbonden i byn och han trodde att han kunde göra som han ville, den andra jägaren hette Inge, han var en liten bonde som gjorde allt som Sture ville.

- Ett spöke!" Skrek Sture, Hjälp ett vitt spöke som en älg, det måste vara den älgen vi sköt nyss!

- Jag sköt inte" skrek Inge, han var feg och beroende av Sture alltid, han visste inte vad han skulle göra.

Wallentino såg ut som ett spöke där han stod med sänkt huvud, den vita kronan såg väldigt farlig ut i solskenet.

- Jag kommer att jaga er i hela ert usla liv, min krona av elfenben skall krossa er, jävla mördare, sa Wallentino och viftade med sina stora öron.

- Snälla herr tjur vi skall aldrig mera jaga de stackars djuren i skogen, stammade "Sture fegis" fram, vi skall slänga våra gevär i diket, avslutade han.

De livrädda jägarna slängd sina gevär i diket framför dem, sedan sprang de så bra de kunde mot sina gårdar. Wallentino sprang efter dem en bit, han hade roligt nu när han hade skrämt jägarna på flykten.

Efter en tid när allt hade lugnat ner sig, berättade jägarna sin historia för alla de mötte. Det gick rykte i byn och i hela socknen om deras historia var sann, de hade blivit så snälla mot alla djur de hade på gården, det var grisar, kor, hästar, även hundar, katter och hönor som fans där.

Wallentino gick tillbaka till Benrytarkungen och ställde sig över honom, det fanns fortfarande liv i honom.

- Min son, sa han, kom hit så du hör vad jag har att säga.

Wallentino ställde sig så att han kunde höra vad hans pappa hade att säga.

Wallentino du har en begåvning som ingen annan har i skogen, jag har vakat över dig och sett vad du är för någon, du är vacker och ståtlig, du skulle passa som djurens konung här, du har redan det längsta ansiktet av alla älghannan. Benbrytarkungen drog en suck innan han fortsatte.

- Du måste lova mig att du blir ödmjuk, inte bara tänka på dig själv, vara hjälpsam mot alla som har det svårt, visa lite ansvar och tänka efter innan du beslutar något som rör skogens djur.

- Jag vet, sa wallentino, jag skall sluta med att vara självupptagen jag skall vara snäll mot alla i skogen, jag skall jobba bort mitt högmod också, slutade Wallentino.

- Det glädjer mig, min son", sa Benbrytarkungen och tittade på Wallentino med sina bedjande ögon.

Wallentino visste att hans fader var döende.

- Jag lovar dig, att du skall vara stolt över mig när vi ses i himmelen, sa Wallentino med en stadig röst, för att hans fader skulle få dö i lugn och ro.

Wallentino lyfte upp sin döde far på sina vita elfenbenshorn och bar honom över myren, till gölen som låg på andra sidan.

Det blev en kunglig begravning för den gamla Benbrytarkungen, alla skogens djur var där eller hade de skickat någon, som var duktig på att sörja och gråta. Wallentino tog tillfället i akt och gick med huvudet högt övar alla andra djur, han hade redan glömt vad han hade lovat sin far på dödsbädden.

- Wallentino! Om du inte skärper dig så gör jag dig till en grå, ful älg utan krona.

Wallentino vände på sig och såg den goda fen från kärret där han föddes, hon såg alvarlig ut när hon spände ögonen i honom.

- Förlåt mig snälla Gudmor, jag lovar att alltid vara ödmjuk och inte vara högmodig, sa Wallentino.

- Du är ingenting utan mig, tänk på det!" sa den goda fen och försvann i gasform. Wallentino säg ut som ett frågetecken i sin långa nos. "Vad var det med henne", tänkte han, jag måste kolla vad högmod är för något. Det var jobbigt för honom, han gick dag ut och dag in för att finna ett svar.

- Vad är högmod? Frågade han alla han mötte i skogen.

- Det är en som du, svarade de flesta.

Han förstod ingenting, "konstigt att alla sa så", funderade han.

- Vad är man när man är högmodig, frågade han en räv som han mötte.

Den sluga räven såg sin chans!

- Om du lovar att vara min skyddsvakt, skall jag förklara för dig, sa räven.

- Jag lovar, svarade Wallentino.

- Ok, sa räven, följ med en runda i skogen, skall jag förklara vad högmod är.

Räven förklarade för honom att han var stor till växten, han kunde många språk och han var modig, räven förklarade att hög betydde att han var stor och hög och att han var modig, betydde helt enkelt att han var modig, alltså var han hög-modig.

- Wow, sa Wallentino, vad häftigt, ja så måste det vara, sa han och sträckte på sig.

- Du vet vad du har lovat mig, sa räven.

- Ja ja, men självklart, jag håller alltid mitt ord och vad jag har lovat.

- Jag har min lya härborta, sa räven och pekade på ett stenrös.

- Du får ligga här och vakta medan mina barn är små, enda tills de har lämnat boet, sa räven.

- Jag flyttar hit redan i dag, sa Wallentino.

"Walle" vaktade de små rävungarna som han hade lovat, ungarna fick lära sig att inte vara högmodiga eller dumma mot alla andra djur, Walle lärde dem att de skulle gå i en parad efter honom, när de var ute i skogen och gick för att visa upp sig inför de häpna djuren.

– Hur går det med de nya rekryterna Walle? Frågade en gammal kamrat till honom.

– Jo tack, det går bra, svarade Walle och sträckte på sig.

Det syns att det är dina ungar Walle, sa kompisen, Ni är lika silverfärgade hela familjen. Walle hade inte tänkt på detta innan.

–Ja just det, svarade Walle, man måste kunna se vem som är fadern.

Walles kompis flinade och gick vidare.

Rävungarna blev större och klokare med tiden, de ville inte gå i en parad efter den dumma älgkungen.

–"Walle", sa den största rävungen en dag, vi kan väl leka ute på den starka isen på gölen, du skall försöka ta fatt oss, det skulle vara jätteroligt.

– Spring ut och göm er på isen, sa Walle, han visste att det inte fanns någonstans att gömma sig på.

Ungarna sprang ut på den bräckliga isen och skrattade och tjoade, de hade lurat Wallentino ut på den tunna isen. Det blev ett himla brak när han föll igenom isen, rävungarna gick fram till honom och skrattade.

– Där ser du hur det går ditt dumma älghue när man tror att man är något för mer, sa den äldsta rävbrodern. Rävungarna försvann skrattande över gölen in i skogen på andra sidan.

Nu var det kört för Wallentino, han försökte ta sig upp på isen, men den brast hela tiden på nytt för honom varje gång han trodde att han kom upp ur vaken.

– Dumma Wallentino! han hörde en röst men han såg ingen.

– Vem är det? Frågade han.

– Det är din gudmor, sade rösten. Att du aldrig kan lära dig något din drummel, jag skall hjälpa dig upp, men glöm aldrig att vara ödmjuk!

Isen blev starkare och Walle kom upp ur vaken med lätthet. Nu hade han lärt sig att han var beroende av andra, för att kunna klara sig.

Stor i orden, liten på jorden!

Ronny Lagerwall, ronnylagerwall-telia.com.

Ronny Lagerwalls hemsida

Copyright © 2011 - Ronny Lagerwall.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.