Tiden...


Angelica Johansson, Vallentuna




Solen lyste genom fönstret. Sommarens alla dofter sipprade in genom vädringsfönstret. Strålarna kittlade kvinnan i sängen i näsan så hon nös. Tystnaden bröts plötsligt av en signal. Telefonen. Sömndrucken kröp hon motvilligt fram och lyfte luren.

- Hallå? Men hej Maria! Rösten var glad.
- Javisst kan vi väl fira ikväll! Ja, hon är så söt, men med humör…

Kvinnan satt på sängkanten och hörde ett ljud som visade att någon behövde hennes uppmärksamhet. Hon sneglade över axeln, såg att barnet började vakna och skruvade på sig. Hon låg naken förutom blöjan och den var på väg att ramla loss. Hennes blonda lockiga hår ramade in det ljuvligt docksöta ansiktet. Hon såg ut som en ängel…

Som en reflexhandling, vred kvinnan på huvudet för att se till spädbarnet som låg på den andra sidan i dubbelsängen. De låg så alla tre, med kvinnan i mitten och fann tröst och trygghet i varandra på det viset. När man är ensam mamma måste man se till att sova när barnen sover för att orka. Klockan var tio i två på eftermiddagen och de hade sovit middag. Snart skulle de ta den dagliga promenaden med vagnen.

Den späda flickan sov fortfarande och man kunde konstatera att hon skulle bli lika söt som sin äldre syster. Samma ansikte, samma hår, men en helt annan personlighet. Det äldre barnet hade inte givit upp sin röst förrän hon var sex månader och hade ont i magen. Bebisen var en karaktärsstark liten dam som tydligt visade vad hon ville och när. Det var tur det, tänkte kvinnan, för det kan vara svårt att fördela tiden mellan dem. Barnet låg på sidan fortfarande på samma sätt som när hon ammat för en dryg timme sedan. Fridfull. Men… vänta nu… Kvinnan ryckte till vid anblicken av den lilla, lilla blodstrimma som fanns vid näsan. Den var så liten att kvinnan inte såg den först.

- Maria, det är något som är tokigt med lillan, sa kvinnan i en ton som visade hennes stegrade oro.
- Det blöder vid näsan och nån av katterna har kanske råkat klösa henne. Jag ringer dig senare. Kram på dig. Ja, hejdå.

Kvinnan fann sin väg genom sänglandskapet. Katterna har klöst henne, tänkte hon. Ha, ja nu får du ta konsekvensen av att du så envist skulle ha kvar katterna. Mannen och kvinnan hade bråkat om lämpligheten i att behålla katterna när de skulle få barn. Han menade att de kunde rivas, men kvinnan försvarade vilt sina älsklingar. Hon kunde INTE tänka sig att göra sig av med dem. Hon hade fått behålla dem när mannen övergav dem alla, och de separerade. Hon lyfte upp barnets ansikte försiktigt så hon inte skulle väcka det. Ingen reaktion. Men, vänta, ingen reaktion…sakta började en insikt ta form i kvinnans inre. INGEN REAKTION.

Astrid Lindgrens barnsjukhus sjukdomsjournal
990718 Barnet Classon

14.02 – via larmcentral utskickas ambulans och läkarbil till adress Nordingrågatan 18 i Vällingby.

14.08 – Läkarbil ankommer till platsen. Ett treveckors flickebarn befinns vara livlöst och livsåterbringande åtgärder sätts in. Återupplivningsförsöken fortsätter under färden till sjukhuset. Vid ett tillfälle påvisas sinusrytm, men hjärtat stannar igen. Ankommer sjukhus. Försöken fortsätter. Prover tages som påvisar långvarig syrebrist varvid fortsatta återupplivningsförsök bedöms vara medicinskt oförsvarbara.

14.54 – Barnet dödförklaras.

15.00 – Modern informeras.

Copyright © 2010 Angelica Johansson.

Ni kan kontakta Angelica här: angelica.johansson68-gmail.com.

Se hennes hemsidor här:
Hemimamma
Hemimamma svarar


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.