Maria

Arma vemod, din arvedel som kvinna

Kapitel sex

När Maria steg in i logen, stannade hon till och tittade efter folk som hon kände. Det var skumt därinne och hennes blick gled sökande över alla som satt på kvinnosidan. När hon upptäcktes sin vän Svea längst upp i hörnet bredvid spelmännen gick hon ivrigt fram till henne och tryckte varmt hennes bägge händer.

– Hej Maria, vilken vacker klänning du har, sa Svea och bad Maria att snurra runt så att hon riktigt kunde beundra sjömanskragen. Maria svarade och berättade som det var att hon hade fått lov att klippa upp sin mors bröllopsklänning och att iden till sjömanskragen hade hon fått i en av Amerika annonserna.

– Hur har du haft det sedan vi träffades sist, frågade Maria allvarligt och tittade bekymrat på vännens magra ansikte där stora mörka ringar under hennes vanligtvis pigga bruna ögon fick henne att verka mycket äldre än hon i själva verket verkligen var. Maria visste att handlare Bergman uppe i Vistträskbyn inte var pigsysslan den allra lättaste, han var välkänd för sina oerhörda krav på sina tjänstehjon. Sveas föräldrar hade många barn och en väldigt liten jordplätt att föda familjen på och han betalade alltid halva lönen i förväg och därför fick Svea lov att ta plats där.

Småtorparnas barn blev ofta tvungna att ta tjänst eller att ta lega som det kallades som Lillpiga och lilldräng från de var tolv år och ansågs gamla nog. Sysslorna oftast var lika tunga som de vuxna tjänstefolken skötte.

– Inte så illa, men jag har dragits med en envis hosta i flera månader och den verkar inte vilja ge med sig, svarade Svea och försökte förgäves dölja ett hostanfall. Jag måste allt koka mig lite salvia vatten med honung i om jag ska få bukt med det har eländet. Men nog om mig, hur är det med dig då? Frågande vännen och tittade på Marias smidiga kropp och rosiga ansikte.

– Ja nog får man knoga på men kanske mor blir bättre i ryggen under sommaren och da blir det lättare för mig. Beda är ju redan 13 år. Kanske hon kan börja hjälpa mig lite mera, tillade Maria förväntansfullt.

– Jag tvivlar på att du kommer att få mycket hjälp av henne, så bortskämd som hon är, svarade vännen och drog lite på munnen och fortsatte, - hon är ju som en barnunge i sitt sätt, men man kan inte låta bli att bli glad när hon är i närheten. När jag var 11 år var jag redan lillpiga hos Fabian och Mia och då var det slut på min barndom.

Men här sitter vi och låter som ett par gamla käringar, nej nu måste vi titta på vilka män som vi kan tänkas att fa dansa med, svarade vännen när hon med vemod tänkte på att skratten och lekarna var för länge sedan borta i hennes hem, inte ens tvillingarna som bara var tio år lekte eller skrattade som andra barn. Nej för de pojkarna var barndomen redan förbi.

– Nu hämtar jag ett glas saft åt oss bägge och ett par kakor kan vi nog orka med eller var tror du, avbröt Maria. Hon kunde läsa Sveas tankar i hennes ansikte, som om de var skrivna i en bok. Hon var väl medveten om att Beda inte behövde göra mycket när det gällde husets och gårdens skötsel utan att det mesta arbetet föll på henne själv och bröderna.

Svea gjorde plats åt Maria som strax kom tillbaka med ett par kakor som balanserande ovanpå toppen av ett par glas med röd hallonsaft. De åt sina kakor och drack sin saft under tystnad, njöt av musiken och betraktade paren som dansade förbi. Spelmännen Anders och Felix var ortens musikmästare. Anders spelade fiol och Felix basade det bästa han kunde på sin fars gamla basfiol.

Anders var en duktig och väldigt välkänd spelman. Det var ingen hejd på vilka underbara melodier som han kunde trolla fram ur sin fiol. Polskor och valser och schottis och hambo, allt hade han i minnet och när han träffade andra spelmän passade han alltid på att lära sig de nya melodierna. Han lilla kropp rörde sig rytmiskt och vänstra foten höll takten där han satt uppflugen på en hög pall och gnodde fiolen så att ingen kunde sitta stilla.

Maria, vars ögon vid det här laget hade vant sig vid dunklet inne i logen, tittad sig omkring och upptäckte flera unga män som hon aldrig hade sett tidigare. Hon tittade på en lång, man med breda axlar och en tjock blond kalufs, där en hårslinga hade fallit ner i pannan. Han stod nära dörren lite bakom alla de andra.

– Vem är mannen som står bredvid Hult Nils, frågade hon Svea, som redan satt och gäspade och med nöd och näppe hann sätta sin hand över munnen.

– Jag tror att han heter Oskar Viklund och han går i snickarlära hos Enok i Manjärv. Han är nerifrån Sjulsmark hörde jag någon säga innan du kom. Men han ser då alldeles för tråkig och blyg ut, nej titta på Västgårds John som dansar där borta, honom är det stil på. Om han ändå ville bjuda upp mig men han verkar inte ens se mig sa ful och mager som jag är, tillade hon sakta och gäspade igen.

Maria fortsatte att titta på mannen vid dörren. Han skilde sig från de andra inte bara på grund av sin storlek utan det var något annat som hon inte kunde sätta fingret på. Något med hans sätt att hålla upp sitt huvud eller sättet han rörde sig på. Hon såg hur mjukt och smidigt han gav plats åt en del av männen som redan hade fått sig ett par supar for mycket och vinglande vandrade mot dörren.

Han måste ha känt hennes forskande blickar for plötsligt tittade han rakt på henne och hon slog genast ner sin blick och kände hur hon rodnade. Hon ville verkligen inte verka angelägen och hon tänkte att hennes stirrande kunde lätt missförstås. Hon var väldigt rädd om sitt rykte och hon visste att fick folk för sig att en ung kvinna var lättfotad vad det gällde karlar, var det ingen hejd på skvaller och förtal som följde av det sådant tillmäle.

– Maria upp med dig nu spelar Anders upp en schottis och nu ska du och jag visa hur man ska dra en schottis, hörde hon Karl röst alldeles intill sig och med ett strålande leende gick hon med honom ut till mitten av golvet. Många av de andra paren lämnade plats at Karl och Maria när de dansade lekande lätt. Maria vinkade med skratt och leenden till de människor som hon kände. Många beundrande blickar följde dem från både kvinnor och män.

– Titta på Isak Andersons Karl hur han dansar och är inte det där hans dotter Maria. Har växt till sig hon ser ju inte längre ut som en flaggstång, sa en av kvinnorna när de dansade förbi. Karl som hörde kommentaren sände iväg ett av sina vackraste leenden mot kvinnan som tacksamt tog emot hans uppmärksamhet.

Karl Anderson var allas hemliga kärlek och ingen kvinna hade ännu lyckats fånga och ännu mindre behålla hans uppmärksamhet mer än för stunden. Han behandlade alla kvinnor likadant, gammal som ung och han hade aldrig haft någon längre förbindelse med någon av dem.

När de dansade förbi platsen där Johanna satt tittade hon med stolthet på sina barn och vände sig till kvinnan som satt på hennes andra sida och sa, - ser du det där vackra unga paret som dansar sa bra, det är min son Karl och min dotter Maria.

När dansen var slut och Maria som knappt hade hämtat andan förrän hon blev uppbjuden igen kände sig som om hon dansade på moln. Hennes fötter i blankläderskorna hoppade nätt på tå och hon lät sin kjol svänga och hennes smala vrister och välformade vader skymtade i dansens virvlar. Hon tänkte att lyckligare än hon var just då kunde ingen kvinna någonsin vara.

När hon pustande satte sig ner bredvid Svea upptäckte hon att hennes vän hade somnat. Hennes ena hand låg uppåtvänd i hennes knä och Maria såg till sin sorg hur sårig och sprucken den var och hon vände på handflatan och smekte den lätt.

Anders ropade plötsligt med hög röst, på begäran ska jag nu spela en vals som jag lärde mig förra helgen. Ni gamlingar som inte kan den dansen kan lära er av att titta på de unga hur den ska dansas. Med ett brett leende knäppte han den lilla melodin på strängarna och satte sedan stråken till fiolen och de allra ljuvaste toner fyllde logen.

Plötsligt märkte Maria att den långa, blonda mannen stod framför henen, han bugade lätt och frågade, - vill du dansa den här valsen med mig. Karl, bror din sa att du är duktig på att dansa vals.

När han tog henne under armen gick en liten rysning av välbehag genom henens kropp vid den lilla beröringen av hans hand när den snuddade vid hennes och hon tänkte att han hade en mjuk och behaglig röst även om den var mörk.

De började dansa och han höll hennes midja med ett kraftigt tag när han drog henne tätt intill sin sida. Hennes högra hand höll han lätt och försiktigt när de lekande lätt föll in i valsens smekande melodi. Maria kände sig lätt som en fjäder där hon valsade fram med Oskar Viklund som Svea hade sagt att han hette. Han förde med den säkerhet som bara en ung man som har rytm i sin kropp kan göra och hon följde smidigt och lätt och hans ögon vidgades av förvånig över hur bra hon dansade den nya dansen.

Hennes kjol stod ut som en klocka när han svängde henne runt och hon slöt ögonen för hon ville att dansen skulle vara för evigt och hon ville inte förlora en enda sekund av den. Men även den vackraste av alla valser har ett slut och när Oskar förde henne tillbaka till bänken och tackade henne för dansen såg hon att han hade väldigt vackra blå ögon med långa, tjocka mörka ögonfransar och friska vita tänder och ett brett leende.

Anders spelman lade ner fiolen och ropade att han ville ha en sup och en liten stunds vila från fiolen och att om folk passade på skulle de också få ett tillfälle till en sup eller något annat ärende skämtade han. Allt folket anammade tacksamt pausen och strömmade ut genom dörrarna och samlades i olika klungor ute på gården. Några stannade kvar och Maria som inte ville väcka Svea som fortfarande sov satte sig ner bredvid sin vän. Hon ville inte lämna henne och hon kände att hon ville vila sina fötter ett slag.

Plötsligt hörde hon en försiktig hostning och nar hon tittade upp stod Oscar framför henne. – Får man slå sig ner på bänken bredvid er bägge, frågade han försiktigt och tittade på Maria med sina vackra blå ögon som glittrade.

– Javisst får du det, svarade Maria och stötte Svea i sidan med sin ena arm. – Det här är Svea Lundberg och jag heter Maria Andersson, presenterade hon sig och frågade artigt - vad heter du.

Hon visste mycket väl hur en ung kvinna skulle konversera med en ung man på ett passande sätt. Hon sträckte på sin hals och tittade frågande upp på honom och gjorde plats bredvid sig på bänken.

Jag heter Oskar Engman och jag går i snickarlära hos Enok i Manjärv. Han anses vara en riktig mästersnickare och jag hade turen att bli upptagen som lärling hos honom förra Andersmäss när den tidigare lärlingen for till Amerika, förklarade Oscar med en öppen och ärlig blick och med ett allvarligt uttryck i sitt solbrända ansikte när han tittade på Maria.

Just nu håller vi på med att sätta in fönster och dörrkarmar hos Viola Nilson på Hultet. Hennes hus brann ju förra sommaren och det nya är nästan klart. Jag har snickrat virket till alla fönster och alla dörrkarmar och ni må tro att alla bräderna är välriktade och att alla hörnen är vinkelräta, tillade han inte utan stolthet och sträckte på sig lite extra.

Maria satt tillbaka lutad mot väggen med sitt huvud vänt mot honom men inte alltför tydligt. Hon log och tittade på honom med ett intresserat uttryck i sina blå ögon och hon lyssnade tills hans röst men fäste inte mycket vikt vid vad han berättade om vinkelräta bräder och liknande. Hennes blick fastnade på hårlocken som envisades med att falla ner i hans panna. Hon blev tvungen att fatta tag om sin högra hand med den vänstra för att inte sträcka fram den och fösa locken at sidan.

– Jag ar hemma dotter hos Isak Anderson och du har träffat min yngsta bror Karl. Jag har två bröder till, Albert och Axel. Karl är den som kan dansa bäst. Albert han dansar som om han har två vänsterfötter och Axel han är alldeles för blyg att våga ta i en kvinnas midja. Hur han har fått tag i en fästmö det förstår ingen? pladdrade hon på och när hon till sist tvingades att hämta andan inföll Svea som hade suttit tyst och lyssnat medan hon noga studerade Oskar.

– Axel är visst inte blyg han är bara försiktig, men du pratar som du har förstånd till Maria. Alla vet att Britta var den som lurade honom ner till grå ladan och där hade hon varit med många före honom och inte han som friade hos henne, avslutade Svea sitt försvarstal av Axel.

Oskar som hade suttit tyst och lyssnat frågade om någon av dem ville ha ett glas saft och bägge svarade genast javisst. När han hade gått för att hämta den kramade Maria sin väns hand och sa, - är han inte stilig, såg du vilka långa ögonfransar han hade.

Svea tittade på henne när hon svarade, han passar nog till dig Maria ni är ju långa bägge två, men akta dig for utombys män för de är här idag och borta i morgon och sedan gäspade hon och sa att hon var trött och tänkte gå hem.

– Nej, snälla Svea det får du inte för då kan jag inte sitta med honom här på bänken, sa Maria ivrigt. I det samma kom Oskar med förfriskningarna och Svea åt sina kakor med god aptit medan Maria bröt söner sin kaka i små bitar som hon stoppade i munnen en efter en när hon lyssnade på Oskars utläggningar om vinklar och fogar i fönsterbågar.

– Nej men titta där kommer ju Axel och Johan Eman, sa Maria och vinkade till sig sin bror som nickade åt Oskar. – Har du sett Karl frågade han och Maria svarade att han hade varit inne tidigare men gick ut för ett bra tag sedan. – Jag följer med ut och letar honom sa Svea, jag behöver lite luft annars somnar jag igen. Kom ni också sa hon till Maria och Oskar som genast steg upp och bjöd Maria sin arm. Svea och Axel gick ut till en grupp med unga par som stod vid sidan av logen.

Se fler kapitel av "Maria" här

Fler kapitel kommer att läggas upp efterhand.

Copyright © 2010, 2011 Kamilla Kirch.

Kamilla Kirch hemsida

Kamilla Kirch andra hemsida

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.