Krogen vid la Calle Canal

Krogen vid la Calle Canal eller tre systrar i Spanien

När Annie bestämde sig för att köpa en charterresa till Spanien, var det för att hon tröttnat på att sitta ensam hemma i förorten, medan regnet skvalade ur hotfullt mörka moln sedan en vecka tillbaka, och hennes man kuskade runt i – som hon uppfattade det – soliga, glädjefyllda kvarter i världen och – antagligen – förlustande sig på både det ena och det andra sättet.

Nu sitter hon, sedan fyra härliga dagar tillbaka, i solskenet i en pittoresk liten fiskarby på spanska östkusten, i splendid isolation, och njuter av tillvaron efter att ha hoppat av umgänget med övriga resenärer i chartergruppen.

Hon har hittat ett litet fint hotell, efter ett tips från reseledaren, som dessutom hjälpt henne att lägga till en veckas uppehåll före returflyget hem. Annie har ett glas vin framför sig på bordet, där hon sitter utanför en trottoarservering i den charmiga byn med genuin, behaglig atmosfär. Ut genom restaurangens dörr, bakom henne, strömmar skön, spansk musik, och hon kommer på sig själv med att småle och nynna, där hon sitter med ansiktet vänt mot torget, och iakttar de människor som står lutade framåt över torghandelsborden och klämmer på frukter och grönsaker. Nötter, dadlar, vindruvor och dadlar finns upplagda på torgborden i stånden med sina granna, hoprullbara tygtak. Vackra meloner lyser upp bilden ytterligare.

En del män sitter lojt tillbakalutade på bänkarna intill vattenpumpen, med fötterna sträckta framåt, andra sitter med underarmarna vilande mot sina böjda knän, och med fingrarna roterande radbandskulorna i radbandet, som hänger över handens insida, samtidigt som de pratar med grannen på bänken intill – gestikulerande och med hatten tillbakaskjuten i nacken. En del flugor surrar i värmen.

En brun Labrador, som ligger på sidan i skuggan, under ett av torgståndsborden, hugger lojt efter en och annan insekt som kommer honom för nära. Några barn plaskar vatten på varandra ur karet vid pumpen.

En av dem, en flicka, sitter på brunnskanten med sina fötter i det grunda karet och bevakar sitt revir. Var och en, av de andra barnen, springer skrattande iväg, när de får en dusch av vatten över sig.

Friden och stillheten är annars nästan total.

Annie planerar inget särskilt, utan tar dagarna som de kommer, fördriver dem med att sola, bada, och läsa böcker på den ljuvliga stranden.

Vid några tillfällen har hon erbjudits sällskap av uppmärksamma, och intresserade yngre män, som velat bjuda henne på en drink, men när de lagt märke till hennes putande mage, har de inte återkommit med den utlovade drinken, utan försvunnit bakom strandkiosken, men hon är lika glad för det; strandraggare tänker hon bara, där hon sitter under det skuggande parasollet. Hon har inte vågat ge sig iväg för långt utmed stranden, eftersom hon ofta blir yr i sitt nuvarande tillstånd.

Den här speciella morgonen, sitter Annie alltså vid en av byns uteserveringar; hon har ätit färdigt, och sitter med ett glas vin framför sig. En liten flicka kommer springande mellan borden och nästan stjälper omkull hennes vinglas. Flickan stannar upp förfärad, en kvinna kommer ifatt henne, tar tag i henne, och lyfter henne upp i sin famn.

"Förlåt", säger hon. Hon bryter litet på engelska när hon tilltalar Annie. "Flickan menar inget illa, hon är bara så livfull. Förlåt än en gång!" Hon ser bedjande på Annie.

Det är någonting hos kvinnan som Annie tycker verkar bekant, där hon uppenbarar sig med en vacker sommarhatt med flor på huvudet, och klädd i en ljuvlig sommarklänning, som påminner om Annies egen; Annie nickar och ler. Kvinnan ler tillbaka, för ihop sina händer och bugar lätt. Hon sätter ner flickan på en stol intill och går in i restaurangen.

Annie ser på flickan, som tittar blygt ner på sin nalle samtidigt som hon snurrar hans rosett mellan fingrarna. Annie snurrar sitt vinglas och dricker litet. Flickan ser på henne litet från sidan ett ögonblick, ser sedan ner på nallen igen och fortsätter att snurra på rosetten.

"Det är en fin nalle du har, vad heter den?" Annie ler inbjudande, för att få flickan att öppna sig, böjer sig fram mot flickan och klappar nallen. Flickan ser efter kvinnan, som gått in i restaurangen, kramar sedan sin nalle, men säger ingenting.

Annie dricker av sitt vin.

Båda sitter tysta och ger varandra förstulna blickar.

Det blir liksom en lek, det hela, där den ena tittar på den andra och omedelbart tittar bort, när blickarna möts för en kort anings delsekund, medan tilltagande leenden övergår mer och mer i tillbakahållna skratt.

Till slut kan flickan inte hålla sig längre utan exploderar i ett skratt, som får henne att gömma munnen bakom sina små, kupade händer och sedan räcka över nallen till Annie, medan hon fortsätter att skratta. Annie skrattar också och låtsas krama nallen, som hon sedan lämnar tillbaka.

Hon känner yrseln komma tillbaka, håller sig i bordsskivan – sluter ögonen.

Efter en stund avtar yrseln. Hon tittar upp och ser att flickan iakttar henne. Hon ler mot flickan, som sitter så stilla och ser på fåglarna som letar smulor mellan borden.

Annie ser ömt på flickan och tänker: "Om min flicka hade fått leva, hade hon varit ungefär så gammal som du, men nu blev det inte så."

Hon återskapar, ur minnet, de lyckliga dagarna med sin första man – före olyckan, den som förstörde hela bilden. Hon suckar djupt.

Kvinnan kommer tillbaka, tar flickan i handen och avlägsnar sig, efter att ha nickat vänligt mot Annie.

Annie sitter kvar vid bordet, fortsätter att iaktta människorna på torget, beställer in kaffe och en kanna isvatten.

Hon tänker tillbaka ett tiotal år: på tiden, när hon och hennes systrar var unga och hade börjat gå ut med män. Systern Greta visade upp en riktigt manlig snygging, som hon var mycket förälskad i. Det gick som det alltid brukade gå: hon själv, Annie, hade en enorm dragningskraft på män; en hetare, sensuellare utstrålning än systrarna – hon slog Greta ur brädet.

Annie och Mats – Mats var Gretas förlorade älskling – gifte sig och efter ett halvår var Annie gravid. Båda var lyckliga och såg ljust på framtiden. Föräldrarna såg fram emot att bli mormor och morfar. De var glada över att åtminstone en av döttrarna hade kommit i hamn.

Greta förlät inte Annie och Mats. Hon körde över dem med faderns bil en kväll, när de var ute och promenerade. Mats fick bäckenet krossat och dog strax efteråt, Annie klarade sig med blessyrer, men förlorade sitt barn. Greta dömdes till två års fängelse för grov trafikförseelse, vållande till kroppsskada och vållande till annans död.

Nu har smärtan genom den dubbla förlusten lagt sig. Annie har funnit en ny man, och hon är gravid.

Mannen har öppnat en klinik för plastikkirurgi. Han arbetar hårt och är sällan hemma. Hon märker att han förlorar sig mer och mer i sitt arbete, han är ofta bortrest på kongresser världen över, och besöker också enskilda kolleger över helger.

Hon har också märkt att hans intresse för henne avtagit i och med att hon blivit gravid. Nu glider de isär i sitt förhållande.

Hans kläder har ofta en svag doft av parfym, när han återkommer från någon resa, men det är inte någon parfym för män.

Misstänksamheten, att han bedrar henne, har fått henne att anlita en detektiv. Nu vet hon, efter de undersökningar detektiven har gjort, att hennes man har flera kvinnor vid sidan om, hennes kärlek övergår efter hand i hat; hon ruvar på hämnd, men visar ingen aggression utåt; hon deltar i det elaka spelet – ett spel under täcket.

Hon har föreslagit, att han skall göra sig ledig en vecka, i samband med att han besöker en kongress i London. Till slut har han gått med på att ta flyget över till Barcelona och stanna några dagar i Rosas. Hon har föreslagit honom, att han skall ta bussen till Rosas via Gerona.

Hon planerar ett slut på hela affären. Hon har skaffat ett vapen; lagom stort att gömma under kläderna.

Servitrisen kommer med kaffet och överlämnar samtidigt ett brev.

Mary ser förvånad på servitrisen, som gör den sydländska gesten med höjda axlar och utvinklade händer, mungiporna strävar mot marken. Hade hon kunnat svenska hade hon antagligen sagt: "Matmor mig skicka, icke veta". Hon avlägsnar sig. Annie vänder och vrider på brevet, öppnar det och läser: Er man väntar er på hotellet.

Annie betalar, går fort till hotellet och upp på rummet. Hennes man har anlänt, väskorna står ouppackade på rummet, han syns inte till, men på lappen, han lämnat, står skrivet: Vi ses på krogen nere på La Calle Canal. Hon skyndar till krogen, smått förbaskad över det här tramset med brev och lappar.

Krögaren lyser upp när hon stiger in genom krogdörren – litet andfådd.

"Men där är du ju!" Krögaren, skyndar fram till Annie; kramar och kysser henne.

"Min älskade hustru, det var en lång promenad du tog. Jag blev orolig. Du bär ju vårt barn. Du måste vara försiktig!"

Annie förstår ingenting och hon är yr.

Krögaren anar inte, att den kvinna, han är gift med; Greta, som lämnade honom för en promenad, klädd i vacker klänning och hatt med flor, inte är samma kvinna som nu står framför honom, en kvinna klädd i vacker klänning, men utan hatt med flor – Annie.

Inne på krogen sitter flickan, som Annie såg tillsammans med kvinnan på trottoarserveringen, utanför restaurangen, i knäet hos en av männen, vid ett av borden i bakgrunden.

En kvinna kommer in från ett angränsande rum, sätter sig ner intill mannen, lutar sig mot flickan och kysser henne på kinden, trutar med munnen och skickar en låtsaskyss till Annie.

Annie tycker sig känna igen henne. Långsamt klarnar bilden. Det är Sara, hennes trillingsyster. Hon verkar grå, på något sätt. Hemskheterna under kriget: soldaterna med sina svarta fågelemblem; de verkliga asfåglarna från andra världskrigets avskrädeshögar, allt måste ha satt hemska spår i hennes själ. Hur länge är det sedan familjen splittrades? Tio år? Ja, tiden går fort. Annie reser sig, går bort till Sara; kramar henne.

"Älskade syster, det var länge sedan." Annie torkar tårarna. Mannen reser sig.

"Sara har pratat mycket om er. Vi väntar också tillökning och hoppas att det kanske kan födas enäggstrillingar än en gång i släkten."

Krogdörren öppnas. In kommer kvinnan Annie såg tillsammans med flickan på trottoarserveringen. Annie känner igen henne på den tunna, ljusa klänningen. Efter henne kommer Annies man – kirurgen …

Kvinnan tar av sig solglasögonen. Ansiktet är avsminkat – demaskerat; frisyren är annorlunda, hon har tagit av sig hatten med flor.

Framför Annie står deras trillingsyster Greta, krögarens hustru. Det går runt för Annie. Krögaren ser att hon bleknar, skyndar till hennes hjälp.

Hennes man, kirurgen, säger: "Hej! Här kommer vi! – litet sent kanske, men fint folk kommer alltid senare."

Annie vägrar förstå. Är detta hämnden för att hon tog Gretas älskling Mats ifrån henne för så länge sedan?

Kirurgen, Annies man, spelar ut trumfässet: han låtsas att Greta är Annie!

"Ja, Annie är ju litet opasslig som ni vet." Vi väntar ju barn. Hon blir lätt yr och mår illa, det är därför vi kommer litet sent."

Annie fylls av en våldsam vrede, men lyckas bemästra den – låtsas om intet.

Middagen blir den fest, den var avsedd att bli – för alla; utom för Annie.

Krögaren har lyckats väl med sina anrättningar och gästerna kan troppa av mätta och belåtna. Den ljumma natten är fylld av ljud från cikador, och doften från aromatiska växter.

Krogen ligger åter tyst. Annie ler mor sin nya man: krögaren – Gretas make. Han tar bort skylten om subskriberad måltid.

Krögaren är mycket lycklig. Han tycker att hans hustru har blivit älskligare, mjukare på något sätt, mognare – mer tillgiven. Han längtar efter att få se sitt barn, det barn hon bär under hjärtat.

Några dagar senare lånar Annie krögarens bil och kör över kirurgen och Greta på strandvägen utanför Rosas. Kirurgen får bäckenet krossat. Greta överlever skadorna, men förlorar barnet. Efter en veckas vård på sjukhus tar hon flyget hem… med Annies returbiljett i handväskan. Kirurgen flygs hem, djupfryst, i en zinklåda, några veckor senare, med ett fraktplan.

Annie döms till två års fängelse för grov trafikförseelse, vållande till annans död och vållande till kroppsskada.

Hennes nya man, krögaren, lämnar in en nådeansökan och Annie benådas.

Hon föder enäggstrillingar i frihet.

Toivo Molin

Copyright © Toivo Molin 2014

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.